Boken
19/5-2011
När jag var liten, från det att jag föddes, så skrev mamma ner saker som sagts och gjorts, kilon och cm och klistrat in lite bilder i en bok. Den följer mitt liv ända tills jag är ca 15 år och har min första pojkvän.Jag älskar att läsa i den och kan den nästan utantill nu.
Har alltid sagt att jag ska göra en likadan till mitt barn och när jag fick reda på att jag var gravid så var det en av de första grejerna jag köpte. En fin skrivbok i svart och vit randigt.
Eftersom jag saknar att inte kunna fråga min mamma om saker från min barndom, om barn överhuvudtaget eller om hur det var när hon bar mig i magen, så började jag skriva redan som gravid i boken. Hur det kändes. Vilka jag och Jakob är. Bilder och berättelser om de älskade som inte längre finns kvar, som min mamma och Jakobs mormor. Och även vad som hände i världen året Valdemar föddes.
Nu har jag inte haft tiden att sätta mig och skriva ner saker fint i boken och ligger runt ett år efter. Jag har dock det mesta ner skrivet på Post-It lappar och hoppas snart kunna skriva in det i hans bok. Och klistra in massa fina bilder. Herregud va mycket bilder man tar!
Han är så himla go och rolig just nu. Han bråkar mycket med oss och har en himla vilja alltså. Han pratar en massa blaj men kan oftast göra sig förstådd tycker jag. Men han är ändå lite frustrerad över att det tar tid att göra sig förstådd och att det inte alltid går. Och arg för att han inte alltid får som han vill, men så himla gullig trots allt. En riktig showare och han ger oss skratt i massor varje dag.
När Valdemar kom till världen det var en gång i november.
Närmare bestämt den 19:e november 2009. Då hade jag gått 13 dagar över tiden.
Värkarna började kl 04 på natten och jag förstod inte vad det var. Kändes inte så som jag tänkt mig och det tog mig en halvtimme att förstå och inse att jag kanske ska klocka dom.
Kommer på att trots allt mitt sk boande så har jag inte städat i vår klädkammare och börjar rensa och sortera där. Värkarna är under kontroll, kommer med 7 min mellanrum och jag känner mig glad och pirrig.
Min sambo hade varit hemma och ledig sedan bf, men nu hade han varit tvungen att åka iväg på ett jobb i Stockholm och min lillebror fick vara barnvakt åt mig. Så först fick jag ringa hem min sambo, som satte sig i snöovädret yrvaken och körde hem till Karlstad, med beräknad ankomsttid 10.00. Och sen fick jag väcka min bror så han var medveten om vad som pågick. Han fick vara Förste Klockare och han verkade uppskatta att han fick en givande uppgift och något att fokusera på när han såg sin syster bara få ondare och ondare.
Strax innan 10 så kom Jakob hem och vi packade i ordning så vi hade allt med oss och åkte in, värkarna kom då med 3 min mellanrum och 3 på 10 min. Precis som man hört är lagom att åka in med.
Jag hade tidigare ringt BB och berättat vem jag är, hur det ligger till och frågat vad jag ska göra. Eller snarare dom frågade vad jag ville att dom skulle säga. Dom sa även att de där med värkar och tider är inget dom bryr sig om.
Värkarna var nu kraftiga och jag hade ont. Den lilla bilresa (ca 5 min) som vi hade till BB var jobbig och att sitta i ett trångt bilsäte med värkar var helt hopplöst och jag minns att jag kände mig lite lätt panikslagen, speciellt med den lilla klaustrofobi jag kan lida av. Men väl inne så började vi installera oss och de kom in och undersökte mig. Jag minns att jag frös och bad om att få en filt. Istället för en filt så fick jag åka hem. Herregud va snopen jag blev! Först gå 13 dagar över tiden och sen väl där med värkar och både regelbundna och med "rätt" täthet så skulle jag åka hem. De ansåg inte att jag var redo och bad mig åka hem och kolla på en mysig film och vila. Hade den sköterskans ord kommit upp som en pratbubbla så hade jag tryckt ner den tillbaka i halsen på henne, jävlar va besviken och arg jag var. Men det var inte så mycket att göra åt. Fick ringa en taxi och åka hem. Tre trappor upp utan hiss och fick stanna flera gånger och hålla i mig för det kom värkar.
Ingen av oss hade sovit speciellt mycket och vi bestämde oss för att försöka vila lite, misstänkte att det skulle bli slitit det här. Men det var lättare sagt än gjort och Jakob såg mig lida genom värkar genom att hålla mig frustande i blombrädan eller banka knytnävarna i väggen och bestämde sig för att ringa in och fråga vad vi skulle göra.
- Jaha, är det ni igen sa dom. Och precis när Jakob frågade vad vi skulle göra så kom det en ordentlig värk och jag måste gjort något hemskt läte för då sa sköterskan: - Ojdå! Det låter som ni ska komma in igen.
Frustande släpade jag mig ner tre trappor (grannarna måste undrat när jag stod och krampaktigt höll i brevlådorna och brölade) och in i baksätet på taxin och inom en timme hade vi då gjort entré två gånger på BB. Denna gången fick vi stanna.
Efter att vi åkte in igen så har jag ganska suddiga minnen.
Jag minns att det gjorde så in i helvete ont, men jag var inte så öppen så jag kunde få epidural och de försökte först lugna mig med handmassage och akupunktur. Minns att jag var vansinnig på sköterskan som skulle sitta och knåda mina händer. Inte fick jag ta spjärn mot fotgaveln på sängen heller. Hon bara tjatade om andningen (ångrar att jag inte läste på om andningen) och frågade om nålarna kändes bra. Det slutade med att nålarna flög och jag slet mig själv i luggen när värkarna kom. Jag hade lustgas och fick lite hjälp av det. Vattnet gick när vi varit inne i lite drygt en timme och de kunde då se att Valdemar hade bajsat i vattnet. Att vattnet gick var nog något utav det obehagligaste jag varit med om. Kändes jätteknäppt och det var slut på bindor så jag fick ha ett stort underlägg vikt i trosorna. Obekvämt, knöligt, ofräscht och obehagligt. Men tillslut fick jag epidural av narkosläkaren och det hjälpte mig så mycket. Jakob säger att epiduralen är det bästa som hänt honom. Haha! Jag kunde slappna av och kunde på skärmen se att jag hade värkar men kände dom knappt.
Detta är alltså onsdagen den 18:e november och samma dag som min mamma skulle fylla 54 år och jag berättade för sköterskorna att det vore så fint om bebisen kunde födas just denna dag. Fint att tänka att min mamma hade ett finger med i spelet och satte igång allt på sin födelsedag, hon såg naturligtvis från sitt moln i himmelen att jag led så av att gå över tiden. Så sköterskorna peppade mig otroligt mycket med ord om att vi skulle jobba på och få ut bebisen innan midnatt.
Mitt ben bedövades av epiduralen och jag kunde inte gå. Men var på toppen humör och ville spela kort med min supertrötta sambo. Tillslut kom sköterskorna in och sa att de skulle sätta in värksimulerande för att få igång förlossningen och med det så drog det igång igen, fast inte lika ont som värkarna jag hade innan epiduralen. Vi såg klockan ticka på och ingen bebis i sikte kändes det som. Strax innan kl 01 kom en sköterska in med ett rullbord och började fixa med instrument som klirrade mot rullbordet. Då förstod jag att det inte skulle vara långt kvar. Kl 01 så började krystvärkarna och jag har inte så värst mycket minne från det, hur det kändes (mer än att det var tungt, kändes som något man aldrig skulle klara av och jag ville bara ge upp) eller hur många det var. Men jag minns att barnmorskan kollade på skärmen och såg att hjärtslagen sjönk (dom hade satt en liten elektrod på hans huvud när de såg att han bajsat i fostervattnet)och ropade att det behövdes en till barnmorska och någon sprang för att hämta. Då fick jag kraft, tänkte "Nä, nu jävlar!" och krystade och innan den andra barnmorskan hunnit in i rummet så var Valdemar född och låg på mitt bröst.
Världens mest perfekta barn. Ingen sa vilket kön det var. Jag minns att jag tog tag i Valdemar (låg med benen i ställningar) under rumpan och drog den halkiga lilla kroppen upp till mig och sa till Jakob att han har en helt gudomlig liten rumpa. Och sen utbrast jag: - Och jag känner en pung! Det är en pojke!
Sköterskorna frågade vad han skulle heta och Jakob sa att det ser ut som en Valdemar. Vi hade varit överens om Sigge eller Lykke väldigt länge, men några dagar innan förlossningen så tvekade Jakob och vi började om och funderade på namn. Jag föreslog Valdemar men Jakob var tveksam. Men väl där och då så tyckte han det passade jättebra. Och nu när vi känner vår lilla grabb så är det en riktig Valdemar minsann.
Torsdagen den 19:e november kl 01.32 föddes 4775 g och 55 cm Valdemar Tholin-Larsson
