Mina ädelstenar

Mina fina syskon!
Jag har fyra stycken; två brorsor på pappas sida och en bror och en syster på mammas sida. Alla är yngre och det är bara jag som är äkta, som jag brukar kalla det bara för att känna mig lite bra i det att min mamma och pappa gick isär och skaffade "nya" familjer efter mig. Känns lite mindre jobbigt med utanförkänslan om jag kallas något så fint som den enda äkta.

Min äldsta bror Michel, som jag delar pappa med, han har ryckt upp sig, skaffat jobb, tjej och nu har dom ganska nyligen flyttat ihop i en lägenhet i Malmö.

Min näst äldsta bror Erik, som jag delar mamma med, ringde mig överlycklig i tisdags och berättade att han äntligen klarat matten som han behöver för att i höst välja lärarinriktningen på universitetet. Han har gått basåret och släpat efter med matte, jobbat ett år och nu tagit tag i matten och fick VG i kursen och kan därmed gå lärarinriktningen istället för fritidsledarinriktningen som enbart kändes som någon slags nödlösning.

Min yngsta bror Pierre, som jag delar pappa med, är en fin kille med hjärtat på rätta stället och som fnittrar åt det mesta. Idag ringde han och berättade att han kommer och hälsar på mig imorgon. Åh va kul! Vi har inte setts på ett år.

Min lillasyster Sara, som jag delar mamma med, har haft tuffa år i skolan och vi är alla glada och stolta nu när hon smider planer för att plugga vidare. Hon flyttar om två veckor hem till Karlstad efter att ha bott i Oslo i ett år och i höst ska hon läsa naturkunskap B på Komvux och hoppas på att bli sjuksköterska.

Min fina syskon! 

Lördagen den 7:e februari 1970

Hittade morfars klippbok när jag städade förrådet. Här har han stolt klistrat in bla en tidningsartikel om min mormor Maj, 55 år.

Klicka på bilden så blir den större och förhoppningsvis lättare att läsa.

Växer så det knakar

Idag har vi firat Nationaldagen i museiparken med Jakobs mamma och hennes sambo. Min fina syster kom förbi en sväng också. Vi har fikat, blåst såpbubblor och småpratat med vänner.
På förmiddagen så badade vi i poolen hemma på altanen, klippte gräset och tog det ruskigt lugnt. Det har varit en riktigt varm och mysig dag.

När vi gick från parken mot stan så tog vi följe med min syster och Valdemar fick gå i sin egen takt. Det skulle kunna vara en av hans favoritsysslor. Traska runt och stanna och rucka på saker, pilla, trycka, heja på alla man möter och prata med sig själv. Det tar tid och han vill sällan gå åt det hållet man själv vill, men det är himla mysigt att vara ute och gå och låta det ta den tid det tar.
Vid torget så kom en mamma, pappa och deras lilla barn och satte sig på en bänk bredvid Valdemar. Valdemar blev jätteglad och ropade "Bebis!" och sprang fram till den lilla killen i vagnen som blev precis lika glad som Valdemar. Så gjorde han sådär som är så gulligt när små barn gör till yngre barn; böjer sig ner för att liksom komma ner till det yngre barnets nivå, sätter händerna mot knäna och pratar med det lilla barnet. Så pratade han med bebisen och klappade honom på kinden. Så sött!

Långt bort på alla sätt

Jag har ingen direkt bra kontakt med min pappa, hans familj eller hans släkt. Vi pratar ibland jag och pappa, men det är absolut inte som jag tror det normalt sett går till förälder och barn.
Tack vare Facebook så har jag lite bättre kontakt med mina två småbrorsor och min ena kusin. Allihopa bor i Skåne, min pappa bor strax utanför Malmö.

Jag och mamma bodde med pappa i Malmö tills jag va lite drygt två år och vi flyttade upp till Karlstad. Pappa han bodde kvar i Malmö och jag tror att mina föräldrar var noga med att jag skulle träffa pappa så ofta det gick. Dvs vi sågs på lov och vid högtider (pappa firade jul med oss hos mormor och morfar) och om mamma behövde barnvakt någon helg sådär så tog pappa bilen upp till mig och hängde med mig under helgen. Ibland tog han bilen upp och hämtade mig och sån åkte vi hela vägen till Malmö, umgicks under helgen och sen körde han upp mig till Karlstad igen.

Jag älskade dom där bilresorna. Pappa hade en gammal Volvo Amazon och i den fanns det bara bilbälte fram, vilket betydde att jag fick sitta i framsätet hela vägen precis som en vuxen. Ibland fick jag låna pappas Freestyle och lyssna på kassettband. Och när vi var hos honom så fick jag äta Kalaspuffar med mjölk i hans rökfärgade glastallrikar och det roligaste, som jag höll på att skratta ihjäl mig för, det var att när han skulle hjälpa mig att klä på mig då drog han kjolen över huvudet och den vägen istället för att jag klev i den. Jag var noga med att alla på min gata visste om när min pappa var på väg till mig. Oj, jag var så stolt över min pappa!



Sen skaffade han en flickvän. Hon hade en dotter sen innan. Jag fick två småbrorsor några år senare. Hon virade min pappa runt sitt lillfinger och där satt han fast. Jag och pappa gled ifrån varandra, det blev längre och längre mellan loven och mamma löste barnvakt på annat sätt. Nu var jag snart 7 år och så stor så jag kunde börja flyga till pappa, så de där mysiga bilresorna försvann. Jag minns min mamma stå med gråten i halsen på flygplatsen och titta genom det lilla runda fönstret i dörren där vi måste skiljas åt. Jag grät. Jag hade ont i magen. Jag ville kräkas. Med biljetten i en plastficka runt halsen. Och såna dubbla känslor. Ena delen av mig ville stanna hos min trygga fina mamma, hon och jag var ju ett team. Hon och jag mot hela världen. Andra delen av mig ville träffa min pappa, min älskade skojiga pappa med mustasch som kittlas när han pussar godnatt. Magontet och illamåendet kom av att godnattpussarna ibland var det enda som var bra hos besöken hos pappa. Jag minns att jag alltid var rädd. Alltid på helspänn. Aldrig veta när man kunde säga saker, hur man skulle säga saker eller om man kanske missat ett Tack vid något tillfälle. Jag kan aldrig minnas att pappa någonsin var arg på mig. Jag tror faktiskt aldrig jag sett pappa arg på någon annan heller. Inte ens nu. Han är alltid snäll. Han vill väl.
Min rädsla och magont fanns där pga hans fru. Häxan. Hon kunde ena stunden spela in ett kassettband med bra låtar och skriva "Från din mamma i Malmö" på fodralet. Andra stunden kunde hon kasta in min lillebror, på 2-3 år, på hans rum och daska honom i rumpan för att han klädde av en Barbiedocka kläderna och tittade på henne naken. Hon berömde mig och sa att jag ritade bättre än hennes dotter, för jag ritade innanför linjerna i målarboken. Nästa stund kunde hon bli vansinnig på en för att man glömde tacka för maten när man gick från bordet. Jag minns att hon tyckte jag var konstig som med en stor påse godis i handen, frågade hur länge det var kvar tills maten var klar. Jag sa att jag inte ville äta godiset innan för att jag skulle orka äta maten. Hon sa att det var enda gången hon hört ett barn säga så. Jag tänkte att jag vågade inget annat. Jag föreställde mig hur det skulle sluta om jag satt proppmätt på godis vid matbordet när pappa serverade maten han lagat medan Häxan bara latat sig. Jag vågade inget annat än vänta på maten.

Sen kom sommarlovet mot 4:an. Vi tog bilen till Köpenhamn och låtsades vara en fin glad familj som bara har det kul ihop, precis som vi brukade göra. Vi gick på Tivoli och kollade på djuren. Pappa och Häxan satte mig mellan sig på en parkbänk med utsikt över pingvinerna. Dom sa att dom hade en viktig sak att fråga mig och jag skulle få betänketid, dom behövde inte svar direkt, jag fick fundera på det. Dom frågade om jag ville komma och bo hos dom. Permanent. För alltid. Att hemma är hos dom. Att jag på loven åker till mamma och hälsar på. Jag svarade direkt. Behövde ingen betänketid. Jag svarade att jag tycker hemma är hos min mamma och att jag alltid vill ha det så.
Detta var sommarlovet till 4:an och sista gången jag såg eller hörde ifrån min pappa på sex år. Inte ett livstecken på sex år. Jag skrev brev till honom. Vägrade lyssna när mamma sa att det inte var någon idé att hoppas, han hör inte av sig tillbaka. Hoppades varje födelsedag. Varje julafton. Men ingen pappa, inte ett knyst. Konstigt det där. Han svek mig i så många år, men jag har trots det alltid höjt honom till skyarna. Varit så stolt över min pappa.

Sen en dag så ringde min bästa kompis honom. Sa vem hon var och att jag mådde dåligt av att inte ha någon kontakt med honom. Han blev glad, jättejätte glad. Vi pratade en liten stund och bestämde lite löst att ses snart. Och det gjorde vi. Jag och mitt magont och illamående åkte ner till Malmö igen. Där va allt som vanligt. Fast mina söta småbrorsor hade blivit stora och söta.
Tillslut, efter mycket om och men och flera turer, så skiljer sig min pappa och Häxan. Det är nog det bästa som hänt honom. Jag vet att det inte bara är hennes fel att jag och pappa tappat kontakten, han borde såklart stampat ner foten och sagt ifrån. Jag kan förstå att det inte varit så lätt för honom. Hon är en manipulativ människa som ljuger och luras för att komma dit hon vill. Vissa människor är så och min snälla och fina pappa lyckades träffa just en sån av alla människor. I dags läget så vill inte ens hennes egna föräldrar veta av henne och har sagt upp kontakten med henne. Det krävs mycket för att man ska göra det med sitt barn.

Jag som har så himla bra kontakt och speciellt relation till min lillasyster och lillebror här i Karlstad, tycker såklart att det är väldigt synd att jag inte har det till mina småbrorsor där nere i Malmö. Jag känner mig så blåst på det, saknar det och det ger mig dåligt samvete att ha bra kontakt med två syskon och att nästintill inte veta värst mycket om de andra två. Känns som jag favoriserar fast det ju absolut inte är mitt fel. Jag var bara ett barn.
Vi har pratat mycket jag och mina småbrorsor på senare år. Vi talar rakt ut om det som varit, inget smyg eller kringelvägar utan rakt på sak. Dom vet vad jag tycker om deras mamma och dom är själva inte speciellt glada i henne och blir gång på gång svikna av henne, men säger att det är deras mamma. Precis som det är min pappa. Jag har blivit så dåligt behandlad, men han är min pappa. Verbalt har Häxan skadat och skrämt mig något så otroligt, men hon har aldrig gjort mig illa fysiskt. Vad hon gjort mina småbrorsor det får jag nog aldrig helt veta. Jag vet vad dom berättat hittills och jag är, för min egen skull, innerligt glad över att jag som nioåring kunde följa min magkänsla och ta ett sånt livsavgörande beslut och tacka nej till deras "erbjudande".

I alla dessa år utan min pappa så har jag funderat på hur han är, vad han gör, vilka mina släktingar är, vart alla kommer ifrån och hur dom blev dom. Helt enkelt - vem är jag och vart kommer jag ifrån?
Jag har alltid tyckt att det saknats en bit av mig och ofta dagdrömt och fantiserat om hur livet kunde sett ut. Mina föräldrar hittade som oftast tillbaka till varandra i mina drömmar. Vi flyttade till underbara Malmö och var lyckliga i alla våra dagar, vi tre.
När min mamma gick bort så hade jag helt plötsligt ingen kvar att fråga saker, om hur det varit, vem var dom. Så när jag nu hittat min pappa igen, han som börjar hitta sig själv igen, så är jag så glad över att han finns i mitt liv. Den där saknade biten behöver inte för alltid vara saknad. Bättre sent än aldrig. Vi kan lära känna varandra igen, lite skadade, men vi kan bli kalaspuffiga och kittelmustasch roliga igen. Det kanske går.

Så idag fick jag reda på att min gamla farmor fått Alzheimers och då får jag panik. Gråter igen. Det är min stora skräck att de ska försvinna innan jag känner dom. Man ska aldrig skjuta upp såna saker. Helt plötsligt finns inte möjligheten längre och då kommer man för alltid att ångra sig.

Vad säger kossan?

Kossan och Stockfallets Sheriff

I lördags var jag och Valdemar på I2 Mârten (marknad på fältet vid stans nedlagda regemente. Valdemar går på dagis i regementets gamla lokaler) med min lillebror. Det var himla mysigt och vädret var strålande. Vi diskuterade om det är så att mârten blivit mindre (både till storlek och besökare) eller om det bara är så att man inte varit i den åldern längre så man har känt ett måste att gå dit. När man var mindre så tjatade man ju dit föräldrarna för att få åka karusell och köpa godis och annat skit dom säljer. Sen när man var för stor för det så var man där och söp och fjortis hade sig. Sen har det varit ett uppehåll och varken jag eller min bror har varit där på flera år. Men nu var det så fint väder, det är kul att hitta på något och så tänkte jag att Valdemar kanske skulle tycka det var skoj. Han kanske ville åka någon karusell eller så.
Vi gick mârten ner och på vägen tillbaka mot karusellerna så köpte jag en heliumballong åt Valdemar. Fanns massa tidigare att köpa, men det var Barbie och såna grejer och det vet han inte vad det är men kossa, det vet han vad det är så det är lite roligare tänkte jag. Pekade ut vilken ballong jag ville köpa och försäljaren tog ner den, band den i snöre och ville sen ha 80 kr för den. 80 kr!!? Herregud.
Ja ja, nu hade han ju tagit ner den och så, var ju bara att betala kände jag. Band den i vagnen och Valdemar bara slängde ett öga på den sen såg han inte den resten av tiden. Jäkla unge! :) Min bror däremot såg den. Resten av tiden på mârten så flaxade den runt i min bror ansikte och han var ganska trött på den.
Det blev inga karuseller. Han skulle aldrig ha uppskattat att åka runt ensam i ett litet tåg och det kändes inte som ett sånt där man själv skulle få plats att sitta med i. Såg jag bestämde mig för att njuta denna gång av att han inte tjatade om att få åka. Precis som jag skulle gjort med ballongen. Men, men...

Nu gillar han i alla fall sin ballong och varje morgon så säger han: Mooooo när han ser den.

Det här med vi, ni och fördomar

På restaurangen där jag jobbar extra så har jag nästintill bara kurdiska kollegor, alla från den Irakiska delen. Jag har jobbat där i många år och kommer finfint överens med de flesta. Vi diskuterar mycket om hur våra kulturer är. Jag tycker det är intressant hur de lever både här och "hemma" i Kurdistan, och frågar nästan jobbigt mycket ibland. De kan ibland tycka att jag frågar roliga saker, konstiga saker och jävligt dumma saker och det har flera gånger hänt att jag ber om ursäkt innan jag frågar för att jag kanske låter fördomsfull. Efter flera år med dessa kollegor kan jag deras sätt, jag förstår lite hur de tänker och agerar och jag kan prata med dom så som dom pratar. Jag har även lärt mig något som är lätt att glömma; att ofta så ställer språket till med så mycket missförstånd och jag får ofta tänka en eller två gånger att saker de säger inte alltid är som de låter och att de inte alltid förstår vad jag menar pga hur jag säger det.
Alla av mina kollegor är väldigt trevliga och jag tycker himla mycket om dessa fina människor.

Men så har vi en av mina chefer. Han är en himla rolig kille och man skrattar alltid med honom, han är till 90 % av tiden glad, säger mycket roligt, mycket dumt och har alltid historier att berätta. Han har bott i Sverige och Karlstad sedan -95 och varit integrerad i det svenska samhället lika länge, han har gått i skola här och läst svenska, han behärskar språket bra och hans två barn är uppvuxna här.
Hur många gånger jag än varit med om denna grej så lär jag mig aldrig och blir lika jävla förbannad varje gång vi råkar i luven på varandra. Och det händer 1 av 4 gånger kanske. Innan jag slutade för att jag var för gravid för att servera mat, så blev vi såna ovänner så att vi inte längre pratade med varandra, vi sa inte ens hej.
Det som irriterar mig så in i helvetes mycket är att han säger vi och ni. Så enkelt är det. Det retar gallfeber på mig och jag vill bara slita mitt hår, skrika rakt ut och slå honom.
Det börjar oftast som det gjorde i torsdags när vi jobbade:
De flesta är ju släkt med varandra på jobbet. En av mina tre chefer sitter i finkan och ska sitta där några månader till. Hemma har han två barn och en fru. Frun har en bror som bor i Tyskland, men han är så fin så han flyttar ifrån allt sitt och bor här med sin syster medan hans svåger sitter klart i finkan. För att göra det enklare för henne. För att inte hon ska vara själv med två barn. Mycket fin bror. Jag har tänk mycket på hans uppoffring och dum som jag var så sa jag ju detta till min chef, att jag tyckte det var fint gjort av brodern. Jag visste ju vad svaret skulle bli så fort jag sagt orden, men då var det ju för sent.
Svaret blev: -Ja, jag vet Anna. Men du vet, vi är inte som ni. Vi ställer upp för vår familj, vi hjälper till och struntar inte dom.
Jepp. Dessa få ord är allt som behövs för att jag ska vara igång. Vi? Ni?

Jag blir så arg. Han har så mycket fördomar.
Självklart håller jag inte käften utan jag kontrar med vad jag gjort i mitt liv, dvs då jag för 8 år sedan fick veta att min mamma skulle dö, att hon skulle lämna mig och två av det viktigaste som finns, mina älskade småsyskon. Jag tvekade inte en sekund, har inget minne av att jag funderade på andra alternativ än det jag gjorde, det självklara; jag flyttade hem. Jag sa upp mitt liv i Stockholm (staden där jag velat bo i), sa upp mitt jobb och min lägenhet och flyttade direkt hem. Självklart! Jag flyttade hem till dom och min styvfar, tog hand om dom och dom tog hand om mig. Sen, när vi tillsammans samlat upp våra trasiga oss, gråtit våra floder och hittat vårt sätt att gå vidare, då var det dags för mig att bo i egen lägenhet och dom har alltid varit välkomna. Dom har alltid kommit till mig om det varit något som tyngt dom, något kul som har hänt dom eller bara en syster att umgås med. Vi får ofta höra att vi har en speciell relation, att vi är så fina ihop och utan dessa två älskade fina syskon så hade jag inte suttit här och bloggat idag. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, det är det bästa val jag gjort och sedan den dagen då bussen körde över bron, som går över Klarälven på det vackraste stället man kan se staden ifrån, så har jag för alltid och äntligen känt mig hemma.
Min chef hör mig, han lyssnar på mig, stannar upp i det han just gör och säger: - Då är du annorlunda.

Jag skulle kunna säga massa saker som dom gör och som han gör. Men då blir jag som han.
De kurder jag känner är de jag jobbar med och några av deras vänner. Och dessa personer är alltså från samma kultur, samma land och samma religion. Vissa skakar på huvudet när min chef kläcker sina kommentarer och vissa säger (i mina öron) ännu värre saker. Vissa saker gör dom precis likadant. Men jag vet ju bara detta dvs en pyttepytte del av hur hela den irakkurdiska delen gör och säger och kan därför inte uttala mig om hur kurder är. Jag vill inte dra alla över samma kam helt enkelt.
Samtidigt kan jag förstå att folk har fördomar, det har jag ju också såklart om olika saker. Men det som gör mig förbannad på min chef är att han hela tiden ber mig ha respekt för deras kultur och religion. Att han blir sur om jag ifrågasätter eller tycker något är konstigt. Att han ständigt måste säga att vårt sätt är fel, att deras är rätt och att vi är mycket dumma, konstiga, egoistiska och tråkiga.
Medan han själv är i mina ögon helt respektlös mot andras sätt att vara.

Receptet på en härlig helg?

Skulle kunna vara det vi gjort under helgen. Sen om man anser att det är en bra helg eller inte, det är upp till var och en. Jag ser i alla fall tillbaka på den som en bra helg: känner mig utvilad och samtidigt som vi inte direkt "gjort något" så har jag fått massa fixat tack vare fina människor i min närhet.

På fredagen (som inleddes med fet huvudvärk a´la nästan migrän och soffläge) efter dagis så myste jag och lilla plutten. Vi gjorde rödspätta med äggsås tillsammans. Så himla roligt att han tycker det är skoj att vara med och fixa i köket. Inte för att han gör värst mycket (hackar lite i en potatis, tar ett bett och sen försöker snyta sig i den) men han är ändå med, vi umgås. Alternativet är annars att jag står i köket, han försöker roa sig själv med sina leksaker eller dra ut allt vi har i kökslådorna. Han brukar ganska snabbt tröttna på det och drar mig i byxbenet medan han gnäller allt han kan.
Vi firade även lilla vovven som fyllde 6 år. Han fick en härlig pipleksak (perfekt i kombination med huvudvärk. Hur tänkte jag?), ett stort rökt köttben (ett sånt där utan kött, men som är ett riktigt ben) och det vanliga torrfodret utblandat med rödspätta och potatis. Han däckade ganska tidigt på vardagsrumsmattan (som nu luktar rökt köttben) och snarkade högt.

På lördagen hade vi en slapp morgon i långsamt tempo; frukost, barnprogram på tv (Valdemar börjar kolla lite grann, så jag slipper sitta ensam och titta.) och sen en promenad i solen. Jag fick även sitta någon timme och plugga medan lilla trollungen låg ute i friska luften och sov middag. Sen tog vi bussen till min styvpappa och min lillasyster. Där käkade vi god middag och sen de där chokladsemlorna som jag tidigare visat. Jag fyllde dom med mandelmassa och chokladgrädde och dom blev supergoda!

På söndagen fick jag barnledigt redan vid lunch och kunde ägna väldigt mycket tid åt att plugga, så jag kände att jag kom ikapp väldigt mycket. Senare på em kom Sara och lånade med sig Tage hem. Både hundledigt och barnledigt kändes ovanligt. Jakob var på teatern och kollade på ett rep, så jag var helt ensam. Sen firade vi söndag med pizza och Solsidan.

Jakob (och hela hans familj faktiskt) jobbar väldigt mycket inom teatern. Något som vi inte alls har gemensamt. Jag var med under en uppsättning och sydde scenkläderna, men det är allt, tycker inte det är så kul faktiskt. Helt enkelt. Men jag måste erkänna att jag gillar när han kommer hem med preimärbuketterna han får! Och goda chokladen från Carli!

Eremiten Anna

Känns som att jag aldrig träffar någon eller pratar med någon - med undantag för min sambo (som jag inte sett så värst mycket av senaste dagarna, det pågår nämligen premiärvecka och han har fullt upp) och dagisfröknarna.
Men jag saknar att ta en fika med kompisar, prata i telefon med min familj och träffa dom.
Faktiskt så pratade jag med min fina lillasyster härom dagen och idag kommer hon hem. Wiiiiiii!! Jag längtar efter henne. Väldigt mycket!
Min bror har varit lite skum senaste dagarna och jag kan misstänka att han känner sig tagen för givet (jag kan inse att vi inte hört på ett tag och då ringa honom helt apropå och undra vart han tagit vägen). Det är inte riktigt min mening, men han är väldigt duktig på att ringa - jag är det inte. Jag undviker att ringa folk så länge Valdemar är vaken (gud va knäppt inser jag nu när jag läser) just för att han är så på och man får inte prata ifred och det slutar alltid med att den man pratar med tror att den stör eftersom Valle gråter eller tjatar i bakgrunden. Och det känns så himla trist att ringa folk om man ändå inte kan prata. Sen när kvällen kommer och Valdemar sover (vilket han nu gör klockrent och därmed har vi fått ett nytt liv och en glad familj) då pluggar jag, äter mat eller bara stupar i säng. Har inte ork till mer (precis som det skulle vara jobbigt att prata i telefon) och det gör att jag inte har någon direkt kontakt med någon känns det som.

Så här har det varit nästan sen Valdemar kom till världen. Det tar tid att ha barn. Det tar ork att ha barn. Men framförallt så får man ett annat liv och måste prioritera om. Och just nu i detta tokpluggandet så måste jag prioritera att få godkänt i kurser, att få pengar från Csn, att strukturera upp min dag och disponera min tid rätt. Fika får vänta, telefonsamtal får jag bättra mig på (och komma ihåg headsetet så man kan snacka när man rastar hunden eller går till och från dagis) och så får jag på något sätt försöka döva mitt dåliga samvete så länge. Måste även komma ihåg att köpa mer Cola Light och Lakrisal...
Förlåt mig Asaragus. Förlåt mig Brille. Och framför allt förlåt mig Kusin Sosia som jag skjutit upp att träffa en sådär trehundra gånger. Puss på er så länge!


Men ändå...äta bör man annars dör man. Försöker planera in middagar så vi hinner äta ihop när vi kommer från dagis och innan Valdemar lackar ur totalt av trötthet. Igår skulle jag slänga ihop en tacopaj men så visade det sig att köttfärsen inte var ätbar. Så jag ringde den snälla brorsan och den snälla bonusfarsan och bums va dom hos mig med ny köttfärs och semlor till efterrätt. Två flugor i en smäll! Kändes bra!
Och imorgon kommer fina lillasystern hem och då ska jag och Valdemar baka chokladsemlor och ta ledigt och umgås med min familj. Min fina älskade familj!

Valdemar blev helt plötsligt förälskad i Per, min bonusfarsa. Han ville hela tiden sitta i Pers knä och så skulle dom leka med hans leksaker och läsa böcker (Valdemar älskar även böcker just nu) och sen fick Per mata honom med tacopaj. Min Per är kapten i det militära och har förvånat mig gång på gång senaste 15 mån med att vara så otroligt barnkär - mot att normalt sett vara en ganska bullrig och  man med ett väldigt militäriskt sätt. Jag gillar nya Per som fan.

Lördag

Vi (Anna, Valdemar och Tage. Jakob jobbade hockey några timmar) hade en ganska så slapp lördag:

Grabbarna tog en promenad så jag kunde sitta i fred och maila skolgrejer till studiegruppen. Valdemar sov middag när dom kom tillbaka så jag hann fixa ännu mer med skolan. Jag känner mig jättestressad med skolan för jag har två omtentor och en examination inom två veckors tid plus att jag ska jobba ganska mycket. Men det får gå, behöver poängen för kurserna.

Jag rensade min garderob och istället för att spara i lådor så insåg jag att jag aldrig kommer passa i det där linnet i S eller aldrig kommer använda den korta kjolen i det hopplösa materialet kombinerat med färgen som gör att det är nästan omöjligt att hitta tror att ha under utan att dom syns. Nä,lika bra att inse tänkte jag och stoppade allt i en påse och tog grabbarna på en liten promenad till Frälsningsarméns container. Sen gick vi ett extra varv runt gatan bredvid oss. Valdemar protesterade högljutt när han inte fick ta en sopborste från en gård och körde klassikern; att lägga sig raklång på backen och skrika.
En promenad som normalt sett, för vuxen och hund, tar under 10 min. Med kotte tog det 45 min.

Vi väntade ut Valdemar så att vi skulle få äta i fred och när han väl somnade så rostade vi grönsaker i ugnen och åt med entrecote, vitlöksmör och bearnaise. Det var gott, helt okey gott men inte mer. Visst är det väl så att entrecote är en chansning? Svårt att veta om det är bra kött eller inte. Vi försöker äta så lite potatis, ris och pasta som möjligt och jag tycker att vi ofta äter tex ugnsgrönsaker istället. Har lite idétorka och skulle behöva tips på vad man kan variera med.

Valdemar har sovit väldigt dåligt senaste nätterna och det är väldigt slitsamt. I går kväll, vid ungefär samma tid som senaste kvällar, så vaknade han till och va lite ledsen. Jag vet inte hur man på bästa sätt löser problemet, men körde igår någon 5-minuters liknande variant. Han lät inte riktigt vaken och fick ligga kvar i sängen och själv somna om. Och det gjorde han ganska enkelt faktiskt. Och sov hela natten och ända till 07.30. Jag har dragit mig för att prova denna metod. Så fort jag har funderat på den så kan jag inte låta bli att undra vad som skulle pågå i hans lilla huvud när han skulle ligga där och gråta och ingen hämtar honom som vanligt. Skulle han känna sig övergiven? Skulle han bli rädd? Får han men av det?

En stor sak som hänt under helgen är att lilla monstret ätit som en häst. Halleluja! Hoppas det håller i sig.

Nu ska jag fortsätta jobba.
Trevlig söndag!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Farväl våra älskade tjejer

Idag tog vi bort familjens två små taxtjejer Wilma och Disa. Anledningen till det är att dom var gamla och Disa hade artros och led, hade tappat livsglädjen och hade inte längre ett värdigt liv. Dom var födda i samma kull och har levt ihop sen dom låg i magen. Wilma som var chefen/storasystern har alltid haft koll på de flesta i familjen och absolut Disa, så det var självklart att de skulle få somna in samtidigt. Wilma hade annars, 13 år gammal, fått lära sig vara ensam hemma och hade spenderat resten av den tid hon hade kvar med att sörja, leta och oroa sig för vart hennes Disa tagit vägen. Precis som hon alltid gjort när busvovven Disa smitit ut genom dörren eller struntat i oss på promenaderna och sprungit iväg på egen hand. Wilma har aldrig kunnat gå på promenad själv, utan har alltid velat ha sin älskade syster med sig.
Valet var enkelt, handlingen var fruktansvärt svår.

Jag tog ledigt från jobbet och följde med, blev upphämtad av resten av familjen och vi åkte till veterinären. Det var min bror, min syster och min styvfar som åkte dit. Alla var självklart jätteledsna och grät. Veterinären visar in oss i ett rum och berättar hur dom kommer gå tillväga och ger sedan hundarna lugnande och när det verkat så fick dom en spruta med överdos av sömnmedel. Jag har fått avliva en hund tidigare och jag minns då att det värsta är när överdossprutan kommer, då man inte längre kan ångra sig, då det är för sent, då man har bestämt att det här livet ska avslutas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Vi fick lugna varandra med att det är för hundarnas skull vi gör det, att det blir skönt för dom och att dom ska slippa ha ont.
Dom somnade in så fint bredvid varandra, nosarna nära. Och vi satt hos dom en stund och klappade, pussade och sa hur mycket vi tyckte om dom.

Finns säkert dom som tänker "Det är ju bara hundar" och det är ju bara hundar, sant. Men herregud vad man kan bli fäst vid en hund. Vi har haft tjejerna sedan de var strax under halvåret. Jag har tjatat om hund så länge jag kan minnas, men det var inte förens jag flyttade hemifrån som mamma och min styvfar bestämde sig för att skaffa hund. Dom var båda uppväxta med hund och har alltid gillat hundar. Eftersom min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle bli frisk och inte kunna jobba på väldigt länge så bestämde dom sig för att skaffa hund som sällskap till mamma på dagarna. Vi åkte till en kennel i Falun för att tinga en liten valp från en månads gammal kull. Kenneldamen körde ett säljstrick och det slutade med att mamma och Per inte kunde motstå de bedårande, nybadade små tussarna som halkade runt, pigga och överförtjusta i att få busa med oss på vardagsrumsgolvet. Och istället för att komma tillbaka om lite drygt en månad för att få vår valp, så fick vi åka hem samma dag fast med två äldre valpar. Alla var så lyckliga!
Vi har så fina minnen från dessa 13 år. Så mycket roligt och mysigt som hänt med dom. Men dom har även fått ställa upp vid tårar och ledsamheter. De har fått trösta och roa. Och dom var lika bra på båda sakerna! Disa var en mästare på att pussa bort tårar i ansiktet. En mästare på att envisas med att få en massage/klistund och gav sig aldrig. Tröttnade man så slog hon en med tassen tills man fortsatte. Wilma hon naffsades gärna lite gulligt i näsan på en. Gnydde av glädje när man kom hem och var gärna i allas medelpunkt jämt och ständigt.
Visst dom var "bara" hundar, men dom var även våra familjemedlemmar i nästan 13 år. Klart dom blir viktiga och saknade.

Nu är dom borta. Och med dom så känns det som ytterligare en liten bit av mamma försvunnit. Mammas älskade vovvar. Nu är dom hos henne. Springer i en skog full av kaniner och rådjur som man får jaga. Äter så mycket grisöron dom orkar och gosar med mamma hela dagarna. Det är dom värda alla tre!

Ingen måndagsångest här inte

Imorgon är det måndag igen och det gör absolut inget alls! Jag och Valdemar har nämligen ledigt på måndagar. Tanken är att Jakob ska fira familjemåndagar med oss också men just den här måndagen kunde han inte för han jobbar häcken av sig stackarn.
Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa min lillasyster som är hemma ifrån Oslo. Med förhoppningsvis så menar jag att hon inte fått halsflussen hon misstänkte att hon höll på att få. Då vill vi ju inte hänga med henne. Hon kom hem redan i fredags kväll och då hade vi planerat att ha myskväll med god mat och film, men tyvärr fick jag gå hem tidigare från jobbet pga magsjukan eller om det nu var matförgiftning...vem vet...symptomen är tydligen väldigt lika så det var bara för mig att hålla mig ifrån folk i 48 timmar. Kul helg! Typiskt när min fina lillasyster kom hem.

Så nu hoppas vi att Sara mår bra imorgon så att vi kan hänga med henne hela dagen!

Livet är så orättvist

En sån där blogg som jag bara måste läsa varje dag är Cecilia Blankens. Idag när jag kollade hennes blogg så hittade jag artiklar från Mama under och såg en mamma som hade fått utmärkelsen "Årets hjältemama" och jag blev såklart nyfiken och klickade mig vidare.
Det skulle jag aldrig gjort. Kom till artikeln som handlar om Linda, Lars och deras familj som lever med cancer, den obotliga varianten. Och då hugger det till i mig, det gör så ont. Att läsa att hon har barn. Att tänka att hon snart kommer lämna dom,när vet hon inte men hon kommer bli tvungen. Finns inget bot. Hennes liv kommer snart vara över och hennes små pojkar kommer växa upp utan sin älskade mamma. Dom är så små så dom just nu inte förstår, trots att föräldrarna talar öppet om cancern, och kommer fråga efter sin mamma. Jag ser dom gråta efter sin mamma. Det gör så ont, så ont.

Jag lider så med den stackars starka familjen! Jag vet ju precis hur det känns att ha en mamma som ska dö. Att ha en mamma som är sjuk. Att ha en mamma som hela tiden är borta på morfin och andra starka mediciner. Att ha en mamma som inte klarar av att klä på sig själv längre för att kroppen inte klarar av att bära sig själv. Att se sin mamma tyna bort. Att ta farväl av sin mamma. Att varje gång det händer något fint eller kul i ens liv inte kunna lyfta telefonluren och ringa sin mamma. Att ha så många frågor som man aldrig får svar på. Att inte få dela sina barns uppväxt med deras mormor. Att inte få dela resten av sitt liv med sin mamma. Det gör så ont.
Det gör så ont att ha förlorat sin mamma och speciellt så mycket tidigare än man ska förlora sin mamma. Men det som gör ondast är ändå att mina älskade småsyskon har behövt genomgå det. Livet är inte rättvist när en flicka växer upp med minnen av att mamma bara var sjuk. Min syster var 13 år när mamma efter 8 års sjukdom gick bort. Hon kommer alltså inte ihåg en frisk mamma. Bara en mamma som opereras, går på strålning, tappar ork, mediciner, gråt, som tappar håret, som får åka på månadslånga monsterbehandlingar i Uppsala och bo i karantänrum, som äter så mycket mediciner så hon är helt väck och beter sig konstigt. Min bror som istället för att vara ute och vara full på skolavslutningen, fick sitta i ett rum på sjukhuset, vaka över sin döende mamma och sedan ta farväl av henne för sista gången. Nä, livet är långt ifrån rättvist.
Och det här ska alltså Linda och Lars barn vara med om. Och tänk på alla andra familjer i världen som ska vara med om samma sak. Åh, det gör så ont i mig att veta det! Skulle aldrig läst artikeln eller kollat bloggarna.

Jag är jätteorolig att jag ska få cancer. Spenderar många sömnlösa nätter med att ligga och bygga upp en ångest över att jag kanske har cancer. Och skulle jag ha det så skulle det aldrig gå väl, inte med min tur och min tävlingsinstinkt. Och så mår jag så dåligt! Tänker på min lilla fina son som skulle behöva växa upp utan sin mamma.

Jag och min vackra älskade och saknade mamma.

Helgen

Så var det måndag igen efter en lugn helg, men ändå händelserik.
I fredags kom vår kompis Markus och sov över. Han och hans Linda har flyttat tillbaka till sitt Göteborg,men han hade några tentor och seminarier kvar på universitetet som han kom tillbaka för. Vi käkade sushi,drack vin och åt popcorn till Lets Dance. Valdemar tyckte det var helt fantastiskt och sprang runt soffbordet och dök ner i popcornskålen. Han lyckades även nöjt sno åt sig sin första chokladbit...med likör i. Spelade ingen som helst roll tyckte han. Gott!

På lördagen tog jag med mig mina småkillar (dvs hund och son) och åkte till min bror och hjälpte honom att hänga upp tavlor i hans nyrenoverade lägenhet. Sen stack han och jobbade hockey och Valdemar sov middag i soffan,så jag hann packa upp,plocka iordning och städa hela lägenheten. Min syster fick höra detta och suckade och tyckte att han får för mycket hjälp och aldrig gör något själv. Men jag blev bara glad att han blev så jätteglad eftersom min älskade bror gör allt för mig! Han hjälper mig otroligt mycket,han kör mig ofta,handlar och hjälper mig med hunden. Sällan han säger nej till mig och då känns det bra att få göra något tillbaka.
Vi satte oss på en 30 minuter försenad buss från min bror och åkte mot stan, fick med en annan passagerare hjälpa en mamma och hennes tvillingvagn av bussen (fint med snälla passagerare som hjälper till när dom ser att det behövs, dom är väldigt ovanliga!) och fick knappt komma på bussen igen pga av den bara skulle till torget sen skulle alla bussar ställas in. Det pågick ett underkylt regn och hela Karlstad var isbana och Karlstadbuss ansåg att det var riskfullt att fortsätta köra linjerna. Så jag fick snällt invänta pojkvän på väg mot teater för att få bilnyckeln, för att ringa min fina bror (igen: han säger aldrig nej) och han fick köra hem oss. Vid det här laget var jag så jävla sur (tappade humöret när busschauffören inte berättade för sina passagerare att busslinjerna skulle ställas in, utan jag fick veta när jag gick fram och frågade varför bussen bara skulle gå till torget och sen skvallrade jag till resten av bussen) att jag bestämde mig för att nyttiga livet skulle ha paus och gick förbi godisbutiken och köpte en stor påse lösgodis. När min bror väl hämtade upp oss så var han hungrig och jag va inte sen på en BigMc.
På söndag tog hela lilla familjen en halkig promenad till Konsum och köpte brunchmat, gick vi hem och lagade mat och såg ett avsnitt av HippHipp.Sen stack Jakob och jobbade och jag och Valdemar tog en sväng till min bror för en sista omgång av tavelupphängning. Hann med lite hyllor och lampkrokar också. Kul att vara hemma hos någon annan och fixa. får bestämma så mycket hos min bror också. Han litar på min goda smak. Kvällen rundades av med ett glas rött och Alfiespizza.

Idag har vi varit på dagis. Valdemar var väldigt mycket mer mammig än han var i fredags. Antar att det beror på att det varit helg och han varit borta från dagis i två dagar och att det kan hur som helst bli såna dagar ibland. Fröken Elin tyckte att det vore bra om jag var med vid sångsamlingen och fruktstunden. Och vid lunchen satt alla föräldrar med och åt mat. Min höll dock på att somna vid den 30 minuter försenade måltiden och vi fick bryta mitt i och bege oss hemåt istället. Han somande direkt i vagnen och sov hela vägen hem, en promenad med hunden och medans jag städade inför vårt fikabesök.
Min gamla klasskompis från mellan och högstadiet kom med sin dotter Emma som fyller två år i mars. Emma är ju äldre än Valdemar och definitivt inne i en annan fas. Hon trilskades en hel del, trotsade sin mamma och ville gärna slita sakerna ur Valdemars händer och sa "min" om det mesta. Jag tycker det är jobbigt att se sånt  hända mitt barn (har hänt på dagis nu ett par gånger) och får bita mig i tungan för att inte vara för hård mot det andra barnet. Dom är ju trots allt barn och Valdemar måste också lära sig att tåla lite. Duktig är han faktiskt som inte säger något utan han letar snällt upp något annat att leka med. Och charmig är hon den där Emma, trots "terrible twos". Och vi sa naturligtvis ifrån till Emma när hon gjorde så mot Valdemar eftersom hon också måste lära sig.

Nu sover familjen och jag sitter med en öl, blinkar, gäspar och försöker sy ett par tofflor till min fina kompis Ninas son som fyller en månad på onsdag då vi ska hälsa på honom för första gången. Men orken och inspirationen är slut så jag fixar inte ens att bestämma vilka tyger jag ska sy i. Går och lägger mig.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Min svärmor är fin hon!

Idag är det Anna-dagen och jag har fått några grattis. Och tur var väl det annars hade jag glömt bort att jag har namnsdag. Inte för att det egentligen hade spelat någon roll, jag tycker inte dagen är viktig alls, men blir förstås glad av att folk uppmärksammar det och tar sig tid att skicka eller ringa ett grattis till mig.
När min svärmor kom i eftermiddags, för att passa Valdemar när jag jobbade, så hade hon med sig ett 8-pack macarons till mig i namnsdagspresent. Jag blev jätteglad!
Min svärmor är helt fantastisk på presenter! Klart man alltid blir glad av paket, men hennes presenter blir man alltid så himla jätteglad av för hon lägger ner så mycket omtanke i dom. Hon är väldigt lyhörd och minns det man sagt om saker och sen letar hon tills hon hittar och då packar hon in presenten i ett fantastiskt fint paket. Man känner sig väldigt uppskattad och speciell av hennes små överraskningar och presenter.
Faktiskt så kan man se likheter med min sambo där som också är väldigt duktig på att tänka ut presenter och man får aldrig typiska presenter utav honom, utan väldigt gulliga, omtänksamma och ofta praktiska presenter. Dock är han inte duktig på att slå paketen och jag skulle faktiskt önska att han kunde se till att ha genomskinlig tejp när han slår in. Gillar inte riktigt silvertejp eller maskeringstejp på fint paketpapper.

Nu efter jobbet hade jag som plan att göra mig en cappuccino och njuta av några av dom små gulliga kakorna. Hade jag tänkt. Istället blev det så att jag sorterade dom i samma följd som dom låg i broschyren och sen tryckte jag i mig dom en efter en, men tillräckligt sakta för att hinna känna varje smak ordentligt. Fanns inte en chans att jag kunde slita mig ifrån dom för att fixa den där cappuccinon.

Skogsbär, Caraibe, Hallon, Reglisse, Tahiti, Pistasch, Citron och Caramel.

På t-banan

På väg hem från Valdemars första backstagekväll och garanterat inte sista. För Valdemars pappa jobbar som frilansande ljusdesigner och är ofta ute på jobb. Vi har ju sagt redan när Valdemar låg i magen att vi ska åka med på jobb,men det har blivit jättedåligt med det tyvärr och det beror nog mesta dels på vår flytt och renoveringen av huset. Men också att det måste passa in i jobben. Naturligtvis följer vi inte med om han åker bort över en helg,utan när han kommer vara borta en längre period. Då hälsar vi på när han har en day off eller två.
Som nu. Nu är vi i Stockholm,kom i lördags och åker hem imorgon. Det är julturné och en day off i Stockholm följt av gig på Cirkus.
Jag och Valdemar tog tåget hit i lördags,sov på fint hotell och så kom J med turnébussen till oss på söndag morgon. Då började mysdagen. Vi åt god frukost,tog t-banan till Östermalmstorg och promenerade därifrån till Skansen. Där tittade vi på djuren,drack glögg och åt lussekatter i en mysigt,julig och snöig vintervärld.
Sen åkte vi till hotellet, vilade lite och åt sen lite middag och drack lite vin. Lyx att lilla gubben sov under tiden.

Idag åt vi frukost ihop sen åkte Jakob till jobbet och jag och Valdemar fortsatte mysa. Valdemar plockade ur allt ur minibaren och jag plockade in allt, och så höll vi på ett par gånger. Sen drack vi lite välling och softade i dom helt underbara gigantiska hotellkuddarna (såna önskar sig min säng!) Avslutade med ett bubbelbad och sen gick vi Söder ner och kollade i affärer. Jag kollade och Valdemar sov.

Nu sitter jag i hotellets soffhörna och skriver klart det här inlägget. Lilla plutten har kört i 180 backstage. Inget går i lugn takt! Charmat alla som vanligt och t.o m frivilligt,utan påtryckning, delat ut en puss på munnen till en av tjejerna. Sen somnade han som en stock efter sin ordinarie välling.

Nu blir det att stoppa ner honom i sängen,ta ett glas vin och en tryffel och sen kommer jag nog också somna som en stock.
Imorgon går tåget hem igen och det känns lite skönt faktiskt. Saknar vovven,men kommer sakna goda färdigdukade frukostar och nybäddade sängar.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Hej mitt vinterland

Nu är vintern här!
En månad och två dagar kvar till julafton och jag längtar, längtar, längtar! Så klart har vi nya traditioner nu när vi har en liten kotte och alla vill ha sin del av honom nu i jul. Jag hoppas innerligt att mina syskon och deras pappa vill fira jul med min familj och min sambos sida.

Idag har efterspel från helgens sjukdom. Valdemar fick ju på sin födelsedag feber och den har sedan dess till igår legat på 39,2-39,8, men ingen snuva eller halsont så det verkar som att det är Tredagarsfebern han fått. Nu väntar vi bara på prickarna på magen eller ryggen som bekräftar min teori. Så idag kör vi pyjamasen och softande hela dagen för att vara säkra på att febern är borta.

Premiär i pälsmössan som han fick av sin farfar och E-M.

För exakt ett år sedan

så skulle min älskade mamma ha fyllt 54 år. Mamma gick bort för snart åtta år sedan efter att ha kämpat mot cancer i åtta år.

För exakt ett år sedan så låg jag i sängen och försökte somna och hoppades på att få sova riktigt gott utan värk i ryggen och att ständigt behöva vända och vrida sig i sängen.

För exakt ett år sedan var jag tjock, inte bara av Wienerschnitzel, klyftpotatis, bearnaisesås och ärtor, utan även pga min gravida mage som jag haft i 12 dagar mer än beräknat.

För exakt ett år sedan hade jag nästan gett upp hoppet om att det var en bebis i magen, att den skulle komma ut och leva med oss. Hade väntat och väntat och nu kändes det som att jag missat och sprungit förbi mållinjen istället för rakt igenom. Jag var psykiskt trött, mådde riktigt dåligt och bara grät. Min bror var "barnvakt" åt mig för att min sambo var tvungen att åka på ett jobb i Stockholm och han ville inte att jag skulle sova själv ifall något hände när han var borta.

Men om tre timmar är det exakt ett år sedan allt vände och första värken kom. Efter 21,5 timme kom vår son. En alldeles perfekt gosse (som man säger i såna sammanhang), med runda kinder, liten rumpa och fjun på huvudet. Vacker som en dag. Vår direkt, inga konstigheter, han hörde hemma hos oss.

 

Vår Valdemar. 55 cm lång och 4775 g tung.