Farväl våra älskade tjejer

Idag tog vi bort familjens två små taxtjejer Wilma och Disa. Anledningen till det är att dom var gamla och Disa hade artros och led, hade tappat livsglädjen och hade inte längre ett värdigt liv. Dom var födda i samma kull och har levt ihop sen dom låg i magen. Wilma som var chefen/storasystern har alltid haft koll på de flesta i familjen och absolut Disa, så det var självklart att de skulle få somna in samtidigt. Wilma hade annars, 13 år gammal, fått lära sig vara ensam hemma och hade spenderat resten av den tid hon hade kvar med att sörja, leta och oroa sig för vart hennes Disa tagit vägen. Precis som hon alltid gjort när busvovven Disa smitit ut genom dörren eller struntat i oss på promenaderna och sprungit iväg på egen hand. Wilma har aldrig kunnat gå på promenad själv, utan har alltid velat ha sin älskade syster med sig.
Valet var enkelt, handlingen var fruktansvärt svår.

Jag tog ledigt från jobbet och följde med, blev upphämtad av resten av familjen och vi åkte till veterinären. Det var min bror, min syster och min styvfar som åkte dit. Alla var självklart jätteledsna och grät. Veterinären visar in oss i ett rum och berättar hur dom kommer gå tillväga och ger sedan hundarna lugnande och när det verkat så fick dom en spruta med överdos av sömnmedel. Jag har fått avliva en hund tidigare och jag minns då att det värsta är när överdossprutan kommer, då man inte längre kan ångra sig, då det är för sent, då man har bestämt att det här livet ska avslutas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Vi fick lugna varandra med att det är för hundarnas skull vi gör det, att det blir skönt för dom och att dom ska slippa ha ont.
Dom somnade in så fint bredvid varandra, nosarna nära. Och vi satt hos dom en stund och klappade, pussade och sa hur mycket vi tyckte om dom.

Finns säkert dom som tänker "Det är ju bara hundar" och det är ju bara hundar, sant. Men herregud vad man kan bli fäst vid en hund. Vi har haft tjejerna sedan de var strax under halvåret. Jag har tjatat om hund så länge jag kan minnas, men det var inte förens jag flyttade hemifrån som mamma och min styvfar bestämde sig för att skaffa hund. Dom var båda uppväxta med hund och har alltid gillat hundar. Eftersom min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle bli frisk och inte kunna jobba på väldigt länge så bestämde dom sig för att skaffa hund som sällskap till mamma på dagarna. Vi åkte till en kennel i Falun för att tinga en liten valp från en månads gammal kull. Kenneldamen körde ett säljstrick och det slutade med att mamma och Per inte kunde motstå de bedårande, nybadade små tussarna som halkade runt, pigga och överförtjusta i att få busa med oss på vardagsrumsgolvet. Och istället för att komma tillbaka om lite drygt en månad för att få vår valp, så fick vi åka hem samma dag fast med två äldre valpar. Alla var så lyckliga!
Vi har så fina minnen från dessa 13 år. Så mycket roligt och mysigt som hänt med dom. Men dom har även fått ställa upp vid tårar och ledsamheter. De har fått trösta och roa. Och dom var lika bra på båda sakerna! Disa var en mästare på att pussa bort tårar i ansiktet. En mästare på att envisas med att få en massage/klistund och gav sig aldrig. Tröttnade man så slog hon en med tassen tills man fortsatte. Wilma hon naffsades gärna lite gulligt i näsan på en. Gnydde av glädje när man kom hem och var gärna i allas medelpunkt jämt och ständigt.
Visst dom var "bara" hundar, men dom var även våra familjemedlemmar i nästan 13 år. Klart dom blir viktiga och saknade.

Nu är dom borta. Och med dom så känns det som ytterligare en liten bit av mamma försvunnit. Mammas älskade vovvar. Nu är dom hos henne. Springer i en skog full av kaniner och rådjur som man får jaga. Äter så mycket grisöron dom orkar och gosar med mamma hela dagarna. Det är dom värda alla tre!