På restaurangen där jag jobbar extra så har jag nästintill bara kurdiska kollegor, alla från den Irakiska delen. Jag har jobbat där i många år och kommer finfint överens med de flesta. Vi diskuterar mycket om hur våra kulturer är. Jag tycker det är intressant hur de lever både här och "hemma" i Kurdistan, och frågar nästan jobbigt mycket ibland. De kan ibland tycka att jag frågar roliga saker, konstiga saker och jävligt dumma saker och det har flera gånger hänt att jag ber om ursäkt innan jag frågar för att jag kanske låter fördomsfull. Efter flera år med dessa kollegor kan jag deras sätt, jag förstår lite hur de tänker och agerar och jag kan prata med dom så som dom pratar. Jag har även lärt mig något som är lätt att glömma; att ofta så ställer språket till med så mycket missförstånd och jag får ofta tänka en eller två gånger att saker de säger inte alltid är som de låter och att de inte alltid förstår vad jag menar pga hur jag säger det.
Alla av mina kollegor är väldigt trevliga och jag tycker himla mycket om dessa fina människor.
Men så har vi en av mina chefer. Han är en himla rolig kille och man skrattar alltid med honom, han är till 90 % av tiden glad, säger mycket roligt, mycket dumt och har alltid historier att berätta. Han har bott i Sverige och Karlstad sedan -95 och varit integrerad i det svenska samhället lika länge, han har gått i skola här och läst svenska, han behärskar språket bra och hans två barn är uppvuxna här.
Hur många gånger jag än varit med om denna grej så lär jag mig aldrig och blir lika jävla förbannad varje gång vi råkar i luven på varandra. Och det händer 1 av 4 gånger kanske. Innan jag slutade för att jag var för gravid för att servera mat, så blev vi såna ovänner så att vi inte längre pratade med varandra, vi sa inte ens hej.
Det som irriterar mig så in i helvetes mycket är att han säger
vi och
ni. Så enkelt är det. Det retar gallfeber på mig och jag vill bara slita mitt hår, skrika rakt ut och slå honom.
Det börjar oftast som det gjorde i torsdags när vi jobbade:
De flesta är ju släkt med varandra på jobbet. En av mina tre chefer sitter i finkan och ska sitta där några månader till. Hemma har han två barn och en fru. Frun har en bror som bor i Tyskland, men han är så fin så han flyttar ifrån allt sitt och bor här med sin syster medan hans svåger sitter klart i finkan. För att göra det enklare för henne. För att inte hon ska vara själv med två barn. Mycket fin bror. Jag har tänk mycket på hans uppoffring och dum som jag var så sa jag ju detta till min chef, att jag tyckte det var fint gjort av brodern. Jag visste ju vad svaret skulle bli så fort jag sagt orden, men då var det ju för sent.
Svaret blev: -Ja, jag vet Anna.
Men du vet, vi är inte som ni. Vi ställer upp för vår familj, vi hjälper till och struntar inte dom.
Jepp. Dessa få ord är allt som behövs för att jag ska vara igång. Vi? Ni?
Jag blir så arg. Han har så mycket fördomar.
Självklart håller jag inte käften utan jag kontrar med vad jag gjort i mitt liv, dvs då jag för 8 år sedan fick veta att min mamma skulle dö, att hon skulle lämna mig och två av det viktigaste som finns, mina älskade småsyskon. Jag tvekade inte en sekund, har inget minne av att jag funderade på andra alternativ än det jag gjorde, det självklara; jag flyttade hem. Jag sa upp mitt liv i Stockholm (staden där jag velat bo i), sa upp mitt jobb och min lägenhet och flyttade direkt hem. Självklart! Jag flyttade hem till dom och min styvfar, tog hand om dom och dom tog hand om mig. Sen, när vi tillsammans samlat upp våra trasiga oss, gråtit våra floder och hittat vårt sätt att gå vidare, då var det dags för mig att bo i egen lägenhet och dom har alltid varit välkomna. Dom har alltid kommit till mig om det varit något som tyngt dom, något kul som har hänt dom eller bara en syster att umgås med. Vi får ofta höra att vi har en speciell relation, att vi är så fina ihop och utan dessa två älskade fina syskon så hade jag inte suttit här och bloggat idag. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, det är det bästa val jag gjort och sedan den dagen då bussen körde över bron, som går över Klarälven på det vackraste stället man kan se staden ifrån, så har jag för alltid och äntligen känt mig hemma.
Min chef hör mig, han lyssnar på mig, stannar upp i det han just gör och säger: - Då är du annorlunda.
Jag skulle kunna säga massa saker som dom gör och som han gör. Men då blir jag som han.
De kurder jag känner är de jag jobbar med och några av deras vänner. Och dessa personer är alltså från samma kultur, samma land och samma religion. Vissa skakar på huvudet när min chef kläcker sina kommentarer och vissa säger (i mina öron) ännu värre saker. Vissa saker gör dom precis likadant. Men jag vet ju bara detta dvs en pyttepytte del av hur hela den irakkurdiska delen gör och säger och kan därför inte uttala mig om hur kurder är. Jag vill inte dra alla över samma kam helt enkelt.
Samtidigt kan jag förstå att folk har fördomar, det har jag ju också såklart om olika saker. Men det som gör mig förbannad på min chef är att han hela tiden ber mig ha respekt för deras kultur och religion. Att han blir sur om jag ifrågasätter eller tycker något är konstigt. Att han ständigt måste säga att vårt sätt är fel, att deras är rätt och att vi är mycket dumma, konstiga, egoistiska och tråkiga.
Medan han själv är i mina ögon helt respektlös mot andras sätt att vara.
Vädret är skit, regn och kallt. Humöret är typ samma.
