Häromdagen när jag hämtade honom på dagis så hälsade fröken inte ens på mig utan utbrast bara: -Herregud vilken go unge du har! Han är så glad jämt. Så rolig och skojar och är så charmig.
Öh...mitt barn? Nästan så jag vände mig om och kollade om det stod en annan förälder bakom mig som hon pratade till. För han är då verkligen inte glad jämt. Han har varit hemma i två timmar nu och gnällt för minsta lilla sen dess. Han blir nöjd om jag bär runt honom, inte Jakob, inte farfar och inte snickaren, utan bara jag. Sätter jag ner honom så gnäller och gråter han, tar jag upp honom så slutar han. Skönt för ryggen. Han blir lite glad om han får greja med farliga saker också, vilket han inte får. Så det är väl bara att inse att ungen lägger allt sitt glada humör på dagis.
Men hur fasen gör man för att hålla god min?
Jag pallar inte att bära runt honom hela tiden och jag pallar inte att höra gråten hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar