Han har humör den lilla plutten, ingen tvekan om det. Han får utbrott dagligen, för nästan ingenting, och man har lust att bara stänga dörren om honom och gå hemifrån.
Men dagligen så har han även de där underbara stunderna som man känner sån kärlek så hjärtat nästan brister.
Igår kväll var han sådär härlig. Han sover sedan ungefär en vecka tillbaka i sin spjälsäng med ena långsidan borttagen. Nattningen har funkat hur bra som helst och även nätterna. På morgon kommer han inspringandes i vårt sovrum, på världens bästa humör, och ropar glatt: -Hej! Och ser sådär triumferande ut, precis som han gjort värsta partytricket.
Igår kväll vräkte han i sig fil och farmors hemmagjorda musli, satt mellan oss i soffan, kollade på tv och knaprade knäckebröd. Sen pussade han sin pappa god natt på kittelmustaschen och hoppade glatt i säng. Väl där så började han tramsa och kunde gärna ligga i sängen, men skulle skratta och skoja. Jag försökte hitta hans cd med vaggvisor, men fick bara igång en med piggare sånger, typiskt nog. Då visade det sig att Valdemar tydligen lärt sig Krokodilsången och började vifta och klappa händerna för fullt.
Efter flera rundor med spring och omnattningar, över en timme senare än vanligt, så fick jag sätta mig bredvid honom vid sängen och lägga huvudet på hans madrass. Till slut så somnade vi båda två medan Valdemar klappade mig på armen och sa: -Aaauu aaaouu, som kissekatten. Min lilla kärleksmums.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar