Jävla kräfta!

Sitter på Facebook och chattar med min syster som bor i Oslo.
Jag försöker förklara hur det är med cancer och behandling. Hur det egentligen var med vår mamma och hennes cancer. Inte lätt. Vår mamma blev sjuk 1995 och de metoder de använde sig av då och fram till hennes död för snart 8 år sedan är ju idag uråldriga. Som tur är går forskningen framåt dagligen.
Här kan man hjälpa forskningen. Jag tycker de många alternativ som finns att hjälpa till genom är bra, tex Mustaschkampen som nu är aktuell. Och om man nu väljer att göra något genom köp (att man köper en vara/tjänst) så tycker jag att man ska undvika att äta tex Fbk-målet på McDonalds och därmed stödja en av Sveriges rikaste sportklubbar. Känns som de har tillräckligt och att pengarna går att stoppa i andra, mer välbehövliga, "hål". Känns bara otroligt dumt att lägga ut såna "skänk en slant"-kampanjer mitt bland kampanjer med mer givande ändamål. Kan rekommendera en enkel Big Mc istället och en slant i Ronald McDonalds bössa där pengarna ska gå till att bygga upp sjukhus till barn. Känns som en bättre grej att lägga pengar på.

Vi kom in på det här med mamma och cancer för att jag berättade om min gamla klasskompis från grundskolan vars dotter för drygt 1,5 år sedan fick Leukemi och nu kämpar mot den.
Jag väntade Valdemar, med någon månad kvar, när min kompis mamma berättade för mig vad som hänt. Åh, vad det gjorde ont i mig att höra. Jag satt hela kvällen och grät för deras skull, tyckte livet var så orättvist och undrade vad jag gett mig in på. Tänk vad som kan hända med ens lilla hjärta. Är det värt det?
Nu la min vän upp en bild på Facebook där hennes lilla skrutta sitter i en fåtölj på sjukhuset och så klart inte mår bra. Då kommer tårarna igen. Livet är fan orättvist alltså! 4 år och behöva veta om sånt där, behöva ta massa mediciner och behöva kämpa för sitt liv. När hon istället borde vara ute och leka, skratta och må bra.
Och här har jag gått i helgen och suckat över den där snoriga näsan som Valdemar, efter bara några dagars uppehåll, återigen fått tillbaka. Snuva, toppad med lite hosta ibland, är det som han drabbats av. Lätt magsjuka, lite feber någon gång, ingen halsfluss eller lunginflammation som flera barn på dagis, utan mest bara snuva lider Prins Korv av.
Jag ska försöka tänka på det från och med nu när jag torkar världens sötaste snornäsa. Att man ska vara glad att man är så lyckligt lottad som bara har en liten pluttnäsa att snyta, när det finns de som har en helt annan och värre verklighet.

Min mamma till höger (moster Kerstin till vänster) på min studentfest -98. Här har mamma fått operera bort sitt ena bröst och fått både strålning och cellgifter, men det hjälpte inte och cancern kom tillbaka. Månaden efter kortet är taget så fick hon åka på två monsterbehandlingar, ca en månad långa, i Uppsala. Hon blev "tappad" på benmärg som byttes ut mot frisk och sedan fick hon ligga i isolerat rum under vistelserna.
Jag skulle nog kunna påstå att efter detta kom aldrig vår mamma tillbaka. Efter dessa monsterbehandlingarna var hon för alltid sjuk och hade svåra biverkningar av medicinerna och av de starka doser cellgifter som slog ut så mycket i hennes kropp. Låter kanske konstigt, men jag är på ett sätt glad att jag fått lära mig att man inte ska ta livet för givet. Fast jag skulle kunna göra vad som helst för att igen få krama denna människa, att få känna hennes mjuka kind mot min och höra hennes röst igen. Saknaden är oerhörd. Min älskade mamma.