Exrökare

Jag började röka sådär larvigt sent. Jag skämdes alltid när folk frågade mig när jag började. Jag var ju så gammal så det var ännu mer idiotiskt än när folk normalt börjar röka. Så gammal så jag inte hade grupptryck och försök att verka cool att skylla på som kanske de flesta rökare har.
Sedan jag var 15 så har jag feströkt. Alltid. Fylla hörde ihop med cigg. Sen när jag var 21 så blev jag rökare, dvs jag rökte någonstans mellan 10 och 20 cigg om dagen.
Det hela började med att jag var på en fest på lördagen och på söndagen så hade jag fortfarande cigg kvar och när jag gick hem från bakisshopping på SevenEleven så kände jag bara för att röka. Vad jag kan minnas så har jag aldrig varit röksugen förut utan att dricka alkohol. Jag minns precis vart jag gick, hur jag var klädd och vad jag gjorde när jag rökte den där ciggen som skulle visa sig vara så avgörande för mig.
Har ett minne av känslan jag hade innan jag kom på att ta ciggen. Jag minns att jag hade något som kan liknas vid panik, en klättra på väggen-känsla. Nu i efterhand förstår jag ju att kan det såklart kan ha varit ett nikotinsug jag hade. Hela tiden i Stockholm är så otroligt suddig, jag minns knappt något och ändå bodde jag där i två år. Jag minns att jag mådde extremt dåligt och det mycket på grund av mammas sjukdom. Jag var långt från henne och trots att hon aldrig sa till mig hur det egentligen låg till, så tror jag att jag ändå förstod. Jag valde (omedvetet?) att döva mina känslor och det gjorde jag genom att festa mycket (dricka massa för mycket alkohol är nog mer rätt benämning för vad jag gjorde) och sen efter den där promenaden hem från SevenEleven så rökte jag ju då också. Rökningen har hjälpt mot många såna panik/klättra på väggen/ångest attacker.

Sen, många år senare, så misstänkte jag att jag var gravid. Jag tog ett test som var negativt. Levde på ytterligare en vecka med massa cigg och säkert lite rödvin då och då. Men bestämde mig för att ta ett nytt test. Jag kunde inte acceptera att min kropp betedde sig som den gjorde och samtidigt fick jag ett negativt svar på det första grav.testet. Det kändes helt enkelt inte rätt.
Så jag tog en cigg medan jag promenerade till Apoteket för att köpa ytterligare ett test. Som sagt jag kände på mig att jag var gravid, trots testet som var negativt, och jag bestämde mig att detta var min sista cigg. Skulle inte ens ta en på tillbaka vägen, så som jag normalt hade gjort. Detta var den 2:e mars 2009 och klockan var strax efter 10. Testet blev solklart positivt.

Jag rökte igen. Den 15:e december 2010. Jag hade barnvakt och en utekväll med mina kollegor var sedan länge inplanerad. Jag hade varit hemma själv under dagen och planen var att i lugn och ro bada, fixa mig, dricka lite gott hemma innan och lyssna på musik. Allt blev fel. Tex så tog varmvattnet slut. Bubbelbadkaret utlöste elen så jag fick hoppa ur badet gång på gång för att byta propp ute på gatan, i badlakan runt håret, vinterjacka och Foppatofflor. Mina praliner på badkarskanten skakade ner i badvattnet och smälte, så jag satt där i brunt vatten och schampo i håret och inget varmvatten att skölja med. Ja, det var massa som hände och jag var tillslut skitförbannad.
Jag hade ju sedan 2:e mars tänkt massa på cigg såklart. Att sluta var för mig inget problem. Jag visste vad det kunde göra med barnet och det var skäl nog att inte röka. Men jag var såklart jättesugen ibland, men det brukade gå över snabbt. Många gånger hade jag funderat över om jag skulle trilla dit igen när jag fött mitt lilla barn. Skulle jag bli en äcklig rökare igen? Faktiskt så kände jag mig livrädd för det. Jag tycker inte bebisar och cigg hör ihop helt enkelt och jag hoppades att den synen skulle peppa mig att inte röka igen. Tänk om jag skulle ta ett bloss och direkt falla dit. Usch.
Men så satt jag där med choklad i badet och var ilsken över att mina planer över en lugn och soft dag för mig själv, bara Anna och ingen mamma Anna, hade bytts mot en jävlig, stressig och krånglig dag. Och helt plötsligt hade jag brått för att hinna bli klar innan dom skulle hämta upp mig. Då bestämde jag mig för att jag skulle fan ta en cigg. Lite trotsigt sådär. Kände mig lite cool också tror jag. Jag och min leopardpäls och höga klackarna tog i sällskap av hunden en kvällspromenad och rökte lite försiktigt på en cigg.
Den var så äcklig. Första blosset smakade som bland de första gångerna man rökte. Gott konstigt nog. Lite spännande. Sen smakade det bara skit. Och jag fimpade lite surt efter halva. Inte ens min töntrökning gick bra idag.
Men shit va jag var nöjd! Kändes som det här med rökning var över. Att jag var klar med det.
Efteråt så har jag haft färre och färre sug. Varit så himla glad över att jag inte vill. Att jag tyckte det var äckligt.

Jag tänkte på det härom dagen. Jag är så glad att jag inte luktar rök längre. Inte smakar rök. Jag vill spy så fort en rökare går förbi mig, det luktar liksom fan. Skäms över att jag gått runt och luktat fan. Usch!
Min kollega röker och hon har precis träffat en kille. Jag vet att hon vill sluta och jag fick se bild på honom. Han verkar jätteordentlig och röker säkert inte. Vissa är ju sådär typiskt rökare och vissa ser ut att absolut inte göra det. Han såg ut som en absolut inte rökare. Dom är alltså jättekära och tillsammans. Undra vad han tycker om att kyssa ett askfat? För det borde ju smaka så. Jag har aldrig kysst någon rökare utan att ha själv rökt, så jag vet inte men jag kan tänka mig att det smakar så. Funderade på om skulle kunna tänka mig det. Kom fram till nej, det skulle jag inte kunna tänka mig. Så ordentlig har jag blivit.

Drömmer fortfarande om cigg. När jag är stressad så tror jag att jag fortfarande är rökare och tänker att jag bara ska avsluta det jag gör, sen ska jag gå ut och sätta och slappna av och röka en cigg. Som tur är så är jag nu den erfarenheten rikare att det är äckligt att röka. Smakar inte gott. Och det går snabbt över då.