Långt bort på alla sätt

Jag har ingen direkt bra kontakt med min pappa, hans familj eller hans släkt. Vi pratar ibland jag och pappa, men det är absolut inte som jag tror det normalt sett går till förälder och barn.
Tack vare Facebook så har jag lite bättre kontakt med mina två småbrorsor och min ena kusin. Allihopa bor i Skåne, min pappa bor strax utanför Malmö.

Jag och mamma bodde med pappa i Malmö tills jag va lite drygt två år och vi flyttade upp till Karlstad. Pappa han bodde kvar i Malmö och jag tror att mina föräldrar var noga med att jag skulle träffa pappa så ofta det gick. Dvs vi sågs på lov och vid högtider (pappa firade jul med oss hos mormor och morfar) och om mamma behövde barnvakt någon helg sådär så tog pappa bilen upp till mig och hängde med mig under helgen. Ibland tog han bilen upp och hämtade mig och sån åkte vi hela vägen till Malmö, umgicks under helgen och sen körde han upp mig till Karlstad igen.

Jag älskade dom där bilresorna. Pappa hade en gammal Volvo Amazon och i den fanns det bara bilbälte fram, vilket betydde att jag fick sitta i framsätet hela vägen precis som en vuxen. Ibland fick jag låna pappas Freestyle och lyssna på kassettband. Och när vi var hos honom så fick jag äta Kalaspuffar med mjölk i hans rökfärgade glastallrikar och det roligaste, som jag höll på att skratta ihjäl mig för, det var att när han skulle hjälpa mig att klä på mig då drog han kjolen över huvudet och den vägen istället för att jag klev i den. Jag var noga med att alla på min gata visste om när min pappa var på väg till mig. Oj, jag var så stolt över min pappa!



Sen skaffade han en flickvän. Hon hade en dotter sen innan. Jag fick två småbrorsor några år senare. Hon virade min pappa runt sitt lillfinger och där satt han fast. Jag och pappa gled ifrån varandra, det blev längre och längre mellan loven och mamma löste barnvakt på annat sätt. Nu var jag snart 7 år och så stor så jag kunde börja flyga till pappa, så de där mysiga bilresorna försvann. Jag minns min mamma stå med gråten i halsen på flygplatsen och titta genom det lilla runda fönstret i dörren där vi måste skiljas åt. Jag grät. Jag hade ont i magen. Jag ville kräkas. Med biljetten i en plastficka runt halsen. Och såna dubbla känslor. Ena delen av mig ville stanna hos min trygga fina mamma, hon och jag var ju ett team. Hon och jag mot hela världen. Andra delen av mig ville träffa min pappa, min älskade skojiga pappa med mustasch som kittlas när han pussar godnatt. Magontet och illamåendet kom av att godnattpussarna ibland var det enda som var bra hos besöken hos pappa. Jag minns att jag alltid var rädd. Alltid på helspänn. Aldrig veta när man kunde säga saker, hur man skulle säga saker eller om man kanske missat ett Tack vid något tillfälle. Jag kan aldrig minnas att pappa någonsin var arg på mig. Jag tror faktiskt aldrig jag sett pappa arg på någon annan heller. Inte ens nu. Han är alltid snäll. Han vill väl.
Min rädsla och magont fanns där pga hans fru. Häxan. Hon kunde ena stunden spela in ett kassettband med bra låtar och skriva "Från din mamma i Malmö" på fodralet. Andra stunden kunde hon kasta in min lillebror, på 2-3 år, på hans rum och daska honom i rumpan för att han klädde av en Barbiedocka kläderna och tittade på henne naken. Hon berömde mig och sa att jag ritade bättre än hennes dotter, för jag ritade innanför linjerna i målarboken. Nästa stund kunde hon bli vansinnig på en för att man glömde tacka för maten när man gick från bordet. Jag minns att hon tyckte jag var konstig som med en stor påse godis i handen, frågade hur länge det var kvar tills maten var klar. Jag sa att jag inte ville äta godiset innan för att jag skulle orka äta maten. Hon sa att det var enda gången hon hört ett barn säga så. Jag tänkte att jag vågade inget annat. Jag föreställde mig hur det skulle sluta om jag satt proppmätt på godis vid matbordet när pappa serverade maten han lagat medan Häxan bara latat sig. Jag vågade inget annat än vänta på maten.

Sen kom sommarlovet mot 4:an. Vi tog bilen till Köpenhamn och låtsades vara en fin glad familj som bara har det kul ihop, precis som vi brukade göra. Vi gick på Tivoli och kollade på djuren. Pappa och Häxan satte mig mellan sig på en parkbänk med utsikt över pingvinerna. Dom sa att dom hade en viktig sak att fråga mig och jag skulle få betänketid, dom behövde inte svar direkt, jag fick fundera på det. Dom frågade om jag ville komma och bo hos dom. Permanent. För alltid. Att hemma är hos dom. Att jag på loven åker till mamma och hälsar på. Jag svarade direkt. Behövde ingen betänketid. Jag svarade att jag tycker hemma är hos min mamma och att jag alltid vill ha det så.
Detta var sommarlovet till 4:an och sista gången jag såg eller hörde ifrån min pappa på sex år. Inte ett livstecken på sex år. Jag skrev brev till honom. Vägrade lyssna när mamma sa att det inte var någon idé att hoppas, han hör inte av sig tillbaka. Hoppades varje födelsedag. Varje julafton. Men ingen pappa, inte ett knyst. Konstigt det där. Han svek mig i så många år, men jag har trots det alltid höjt honom till skyarna. Varit så stolt över min pappa.

Sen en dag så ringde min bästa kompis honom. Sa vem hon var och att jag mådde dåligt av att inte ha någon kontakt med honom. Han blev glad, jättejätte glad. Vi pratade en liten stund och bestämde lite löst att ses snart. Och det gjorde vi. Jag och mitt magont och illamående åkte ner till Malmö igen. Där va allt som vanligt. Fast mina söta småbrorsor hade blivit stora och söta.
Tillslut, efter mycket om och men och flera turer, så skiljer sig min pappa och Häxan. Det är nog det bästa som hänt honom. Jag vet att det inte bara är hennes fel att jag och pappa tappat kontakten, han borde såklart stampat ner foten och sagt ifrån. Jag kan förstå att det inte varit så lätt för honom. Hon är en manipulativ människa som ljuger och luras för att komma dit hon vill. Vissa människor är så och min snälla och fina pappa lyckades träffa just en sån av alla människor. I dags läget så vill inte ens hennes egna föräldrar veta av henne och har sagt upp kontakten med henne. Det krävs mycket för att man ska göra det med sitt barn.

Jag som har så himla bra kontakt och speciellt relation till min lillasyster och lillebror här i Karlstad, tycker såklart att det är väldigt synd att jag inte har det till mina småbrorsor där nere i Malmö. Jag känner mig så blåst på det, saknar det och det ger mig dåligt samvete att ha bra kontakt med två syskon och att nästintill inte veta värst mycket om de andra två. Känns som jag favoriserar fast det ju absolut inte är mitt fel. Jag var bara ett barn.
Vi har pratat mycket jag och mina småbrorsor på senare år. Vi talar rakt ut om det som varit, inget smyg eller kringelvägar utan rakt på sak. Dom vet vad jag tycker om deras mamma och dom är själva inte speciellt glada i henne och blir gång på gång svikna av henne, men säger att det är deras mamma. Precis som det är min pappa. Jag har blivit så dåligt behandlad, men han är min pappa. Verbalt har Häxan skadat och skrämt mig något så otroligt, men hon har aldrig gjort mig illa fysiskt. Vad hon gjort mina småbrorsor det får jag nog aldrig helt veta. Jag vet vad dom berättat hittills och jag är, för min egen skull, innerligt glad över att jag som nioåring kunde följa min magkänsla och ta ett sånt livsavgörande beslut och tacka nej till deras "erbjudande".

I alla dessa år utan min pappa så har jag funderat på hur han är, vad han gör, vilka mina släktingar är, vart alla kommer ifrån och hur dom blev dom. Helt enkelt - vem är jag och vart kommer jag ifrån?
Jag har alltid tyckt att det saknats en bit av mig och ofta dagdrömt och fantiserat om hur livet kunde sett ut. Mina föräldrar hittade som oftast tillbaka till varandra i mina drömmar. Vi flyttade till underbara Malmö och var lyckliga i alla våra dagar, vi tre.
När min mamma gick bort så hade jag helt plötsligt ingen kvar att fråga saker, om hur det varit, vem var dom. Så när jag nu hittat min pappa igen, han som börjar hitta sig själv igen, så är jag så glad över att han finns i mitt liv. Den där saknade biten behöver inte för alltid vara saknad. Bättre sent än aldrig. Vi kan lära känna varandra igen, lite skadade, men vi kan bli kalaspuffiga och kittelmustasch roliga igen. Det kanske går.

Så idag fick jag reda på att min gamla farmor fått Alzheimers och då får jag panik. Gråter igen. Det är min stora skräck att de ska försvinna innan jag känner dom. Man ska aldrig skjuta upp såna saker. Helt plötsligt finns inte möjligheten längre och då kommer man för alltid att ångra sig.