Sjuksyster

Feber dag 2.
Valdemars feber sjunker inte som vi hoppats på, utan tvärtom så stiger den. Rådgivningen (som är så himla bra att ringa) säger att vi bara ska vänta.
Och imorgon är det tänkt att vi ska åka till Smögens Havsbad och ha det gott i dagarna tre. Typiskt.

Stoppar man i honom lite Alvedon så blir han glad igen. Som tur är så tycker han det är både gott och roligt att ta medicin och flera gånger idag så har det gråtits för att han har velat ha mer Alvedon med medicinsprutan.

Dåligt samvete

Vi har lagt ut Valdemars gamla vagn till försäljning på Blocket. Den är i superfint skick och kostar inte direkt så värst mycket att köpa med tanke på nyvärdet och att den endast är använd strax över ett år. Vi har valt att sälja den för att vi köpt en ny.
Igår kom det en kvinna och kollade på den. Hon tyckte den var jättefin men för dyr och försökte pruta ner den till nästan halva priset. Jag sa att mitt sista pris är 200 kr under det begärda, men hon envisades. Tillslut så berättade hon att en vän till henne var på väg från Irak för att bo här. Vännen är gravid och har inga saker till sitt barn som kommer om 7 månader och nu håller den här kvinnan på och samlar ihop så mycket barnsaker hon kunde till sin väninnas barn. Hon säger att jag säkert hört hur det är i Irak; det är krig, folk mår dåligt, är rädda, flyr och har inga pengar. Och så sa hon igen: - Jag vill hjälpa min vän. Det kanske du också vill? Du kanske också vill hjälpa min vän?

Och då fick jag så dåligt samvete. Klart jag vill hjälpa hennes vän. Men jag kan inte. Jag behöver de där fjuttiga pengarna som jag hoppas få för barnvagnen. Jag är student. Jag vältrar mig knappast i pengar. Och så försökte jag naturligtvis förklara det för henne och det kändes så dumt. Där står jag i mitt fina nyrenoverade hus, med fina möbler, i hela och rena (för en gång skull) kläder och säger att jag inte har råd att hjälpa henne med det hon ber om. Jag tyckte det blev så jobbigt. Klart jag förstår att dom i Irak behöver hjälp. Klart jag skulle vilja hjälpa. Men just idag så kan jag inte.

Helg

Förutom att vi har firat Mors dag (som jag självklart älskade) så har vi varit på Sliperiet med Valdemars farmor och hennes sambo. Det blev en riktigt mysig utflykt med fina tavlor, fantastisk glaskonst, god rabarberkaka med vaniljsås och en fantastiskt fin utställningslokal och idylliska omgivningar.

Vi har varit ledig från dagis i tre dagar och även hunnit med en skrattfest (= sitta och låtsas gapskratta. Väldigt kul tycker familjens yngsta) och en liten skogspromenad. Lite väl mycket rötter och dålig gångstig tyckte Valdemar och krävde att få åka i vagnen istället. Han blir bara bättre och bättre på att göra sig förstådd och det är både roligt och gör allt väldigt mycket enklare. Och såklart så leder till lite lite lite mindre konflikter. Man uppskattar även sin egen utveckling av den underbara förmågan att stänga av öronen och faktiskt blunda lite för den där lilla ilskna 1½ åringen som ligger på golvet och skriker och sprattlar med armar och ben. Man behöver göra det ibland.

Gulligt med ring i ansiktet efter smoothiedrickande

Nytt ordförråd kanske?

 

Valdemar har numera en pall som är tänk att han ska använda när han är med och hjälper till i köket. Fast han har insett att den går att använda till allt som han behöver nå upp till, så han drar runt den där pallen på hela nedervåningen. En grej han gillar att göra är att öppna kylskåpet, dra dit pallen och sen klättra upp och hämta ner kaviaren. Bara för att han kan. Han vill inte ha kaviar och han lägger direkt tillbaka den.
Så gjorde han härom dagen och på väg ner så bestämde han sig för att hälla ut lingonsylten så den rann nerför halva kylskåpet. Han trodde inte att jag såg vad han gjorde men när han upptäckte det så fick han bråttom ner och drog till sig en handduk och började torka (blir då alltid mer utkletat) upp lingonsylten. Han la även till ljudeffekter i form av "Åh!" "Åååååhh." Och suckade och stönade.
Jag ska försöka komma ihåg att man får börja tänka på vad man säger i hans närhet. Och kanske tänka igenom hur jag är. på Valdemar verkade det nästan som att hans morsa bara suckar och pustar åt honom,

Mors dag

Tuperingen och hans pappa kom och uppvaktade mig med paket på sängen. Tuperingen hade visst valt att vakna extra tidigt. Va härligt.

Förutom en jättefin tavelram (en sån med flera ramar i en) med fyra kort på mina killar, så fick jag såna här fina bokstavsmagneter som man kan ha på kylskåpet.

Jakob verkade nöjd

 Vi hade en väldigt slapp dag idag. Vi åt frukost och slökollade på Änglagård 3. Gick en sväng med vovven och sen gjorde sig grabbarna i ordning och åkte till farmor för att käka middag. Jag blev hämtad av min bror för en snabbsväng på Ikea och sen åkte vi ut till mamma och satte en bukett rosa rosor på hennes grav.
Vi brukar alltid fira Mors dag, nu när mamma inte finns, med att ses alla i familjen och äta middag ihop. Snurrig och glömsk som jag är så glömde jag ju bort det och lovade med mig på middag hos Jakobs mamma. Men jag fick dåligt samvete och så insåg jag att jag borde ta tillfället i akt och passa på att åka själv med min familj och bara hänga med dom, käka mat och kunna sitta ifred utan lilla plutten som stör.

Exrökare

Jag började röka sådär larvigt sent. Jag skämdes alltid när folk frågade mig när jag började. Jag var ju så gammal så det var ännu mer idiotiskt än när folk normalt börjar röka. Så gammal så jag inte hade grupptryck och försök att verka cool att skylla på som kanske de flesta rökare har.
Sedan jag var 15 så har jag feströkt. Alltid. Fylla hörde ihop med cigg. Sen när jag var 21 så blev jag rökare, dvs jag rökte någonstans mellan 10 och 20 cigg om dagen.
Det hela började med att jag var på en fest på lördagen och på söndagen så hade jag fortfarande cigg kvar och när jag gick hem från bakisshopping på SevenEleven så kände jag bara för att röka. Vad jag kan minnas så har jag aldrig varit röksugen förut utan att dricka alkohol. Jag minns precis vart jag gick, hur jag var klädd och vad jag gjorde när jag rökte den där ciggen som skulle visa sig vara så avgörande för mig.
Har ett minne av känslan jag hade innan jag kom på att ta ciggen. Jag minns att jag hade något som kan liknas vid panik, en klättra på väggen-känsla. Nu i efterhand förstår jag ju att kan det såklart kan ha varit ett nikotinsug jag hade. Hela tiden i Stockholm är så otroligt suddig, jag minns knappt något och ändå bodde jag där i två år. Jag minns att jag mådde extremt dåligt och det mycket på grund av mammas sjukdom. Jag var långt från henne och trots att hon aldrig sa till mig hur det egentligen låg till, så tror jag att jag ändå förstod. Jag valde (omedvetet?) att döva mina känslor och det gjorde jag genom att festa mycket (dricka massa för mycket alkohol är nog mer rätt benämning för vad jag gjorde) och sen efter den där promenaden hem från SevenEleven så rökte jag ju då också. Rökningen har hjälpt mot många såna panik/klättra på väggen/ångest attacker.

Sen, många år senare, så misstänkte jag att jag var gravid. Jag tog ett test som var negativt. Levde på ytterligare en vecka med massa cigg och säkert lite rödvin då och då. Men bestämde mig för att ta ett nytt test. Jag kunde inte acceptera att min kropp betedde sig som den gjorde och samtidigt fick jag ett negativt svar på det första grav.testet. Det kändes helt enkelt inte rätt.
Så jag tog en cigg medan jag promenerade till Apoteket för att köpa ytterligare ett test. Som sagt jag kände på mig att jag var gravid, trots testet som var negativt, och jag bestämde mig att detta var min sista cigg. Skulle inte ens ta en på tillbaka vägen, så som jag normalt hade gjort. Detta var den 2:e mars 2009 och klockan var strax efter 10. Testet blev solklart positivt.

Jag rökte igen. Den 15:e december 2010. Jag hade barnvakt och en utekväll med mina kollegor var sedan länge inplanerad. Jag hade varit hemma själv under dagen och planen var att i lugn och ro bada, fixa mig, dricka lite gott hemma innan och lyssna på musik. Allt blev fel. Tex så tog varmvattnet slut. Bubbelbadkaret utlöste elen så jag fick hoppa ur badet gång på gång för att byta propp ute på gatan, i badlakan runt håret, vinterjacka och Foppatofflor. Mina praliner på badkarskanten skakade ner i badvattnet och smälte, så jag satt där i brunt vatten och schampo i håret och inget varmvatten att skölja med. Ja, det var massa som hände och jag var tillslut skitförbannad.
Jag hade ju sedan 2:e mars tänkt massa på cigg såklart. Att sluta var för mig inget problem. Jag visste vad det kunde göra med barnet och det var skäl nog att inte röka. Men jag var såklart jättesugen ibland, men det brukade gå över snabbt. Många gånger hade jag funderat över om jag skulle trilla dit igen när jag fött mitt lilla barn. Skulle jag bli en äcklig rökare igen? Faktiskt så kände jag mig livrädd för det. Jag tycker inte bebisar och cigg hör ihop helt enkelt och jag hoppades att den synen skulle peppa mig att inte röka igen. Tänk om jag skulle ta ett bloss och direkt falla dit. Usch.
Men så satt jag där med choklad i badet och var ilsken över att mina planer över en lugn och soft dag för mig själv, bara Anna och ingen mamma Anna, hade bytts mot en jävlig, stressig och krånglig dag. Och helt plötsligt hade jag brått för att hinna bli klar innan dom skulle hämta upp mig. Då bestämde jag mig för att jag skulle fan ta en cigg. Lite trotsigt sådär. Kände mig lite cool också tror jag. Jag och min leopardpäls och höga klackarna tog i sällskap av hunden en kvällspromenad och rökte lite försiktigt på en cigg.
Den var så äcklig. Första blosset smakade som bland de första gångerna man rökte. Gott konstigt nog. Lite spännande. Sen smakade det bara skit. Och jag fimpade lite surt efter halva. Inte ens min töntrökning gick bra idag.
Men shit va jag var nöjd! Kändes som det här med rökning var över. Att jag var klar med det.
Efteråt så har jag haft färre och färre sug. Varit så himla glad över att jag inte vill. Att jag tyckte det var äckligt.

Jag tänkte på det härom dagen. Jag är så glad att jag inte luktar rök längre. Inte smakar rök. Jag vill spy så fort en rökare går förbi mig, det luktar liksom fan. Skäms över att jag gått runt och luktat fan. Usch!
Min kollega röker och hon har precis träffat en kille. Jag vet att hon vill sluta och jag fick se bild på honom. Han verkar jätteordentlig och röker säkert inte. Vissa är ju sådär typiskt rökare och vissa ser ut att absolut inte göra det. Han såg ut som en absolut inte rökare. Dom är alltså jättekära och tillsammans. Undra vad han tycker om att kyssa ett askfat? För det borde ju smaka så. Jag har aldrig kysst någon rökare utan att ha själv rökt, så jag vet inte men jag kan tänka mig att det smakar så. Funderade på om skulle kunna tänka mig det. Kom fram till nej, det skulle jag inte kunna tänka mig. Så ordentlig har jag blivit.

Drömmer fortfarande om cigg. När jag är stressad så tror jag att jag fortfarande är rökare och tänker att jag bara ska avsluta det jag gör, sen ska jag gå ut och sätta och slappna av och röka en cigg. Som tur är så är jag nu den erfarenheten rikare att det är äckligt att röka. Smakar inte gott. Och det går snabbt över då.

Sova middag

Vi är ju lediga från dagis idag och då blir det att man inte riktigt kommer igång på samma sätt på morgonen, alla rutiner tycker jag blir lite förskjutna. Idag satt vi länge i soffan och drack smoothie och kollade på barnprogram. Jag trodde han sedan skulle somna skönt i vagnen när vi var ute med hunden på en halvlång promenad, men icke. Och inte heller somnade han när han blev stoppad i sin säng och jag nattade som vanligt. Han är van att sova middag på dagis, på en madrass på golvet, eller hemma ute liggande i vagnen. Så att få honom att sova middag i sin egen säng är inte alltid lätt.
Han är så otroligt gullig och hoppar själv upp i sängen och lägger lilla huvudet på kudden, man stoppar om honom och pussar på kinden. Men så, när man smyger på honom, ser man den lilla plutten backa i sängen och krypa ner på golvet och mot sitt mål. Så får man göra om ett par gånger i värsta fall.
Hörde honom tassa där uppe, hämtade leksaker, gömde sig bakom gardinen och kollade på grävmaskinerna som jobbar ute på vår gata. Nu har jag gett upp och packar ihop oss och tar en sväng till Ikea istället. Han får sova i vagnen på väg dit. Han borde vara helt slut. Hur blir det nu med sovtiden ikväll och mitt pluggande som skulle ske under hans middagsvila och ikväll?

Prins Sötkorv spexar

Woho!

Jakob har beställt en ny mobil åt mig. Det behövdes. Har en Htc Hero nu, men den är helt slut, fuktskadad, seg och sliten. Och så tycker jag att skärmen är för liten. Sitter så ofta och surfar på mobilen istället för datorn och irriterar mig på att Heron har för liten skärm.
Men snart kommer det en ny mobil till mig, en riktig pärla :) Woho!

Nöjd

Nu har jag, vovven och den sovande sonen i vagnen kommit hem från en springtur på 40 minuter. Okey, såklart jag inte sprang hela vägen. Och riktigt halva blev det inte heller, men jag kämpade och tvingade mig själv att springa lite, lite till och det gick ganska bra. Jag är nöjd och trött. Det känns som huvudsaken.

Nu ska jag göra en smoothie och plugga lite.
Ledig dag med Valdemar imorgon, dvs tre lediga dagar som kommer nu. Härligt! Pga trädgårdsarbete förra helgen så känns det som att jag knappt sett honom sista tiden.
På lördag kommer min fina sambo hem.

Lunch

Och såhär ser det ut nu.

 

1½ timme senare har vi en superfin gräsmatta lagd. Lätt som en plätt. Nu ska vi bara glo på den och vattna den med kopiösa mängder vatten under ca 2 veckor sedan hoppas vi att den är klar att användas. Jag har redan provat den och den är tjock och mysig. Snart är vi redo för semesterfirande i radhuset.

Morgon

Så här såg det ut när vi gick upp i morse...

 

I helgen har vi jobbat i vår lilla trädgård. 

Jag tycker det mesta är roligt att göra hemma (med inredning, bygga och sånt) och anser att jag är väldigt händig. Och jag har en positiv/negativ egenskap och det är att jag har svårt att se (när det gäller inredning, bygga och sånt alltså) att jag inte skulle kunna klara av sakerna själv. Jag tror enormt mycket på mig själv vad det gäller detta. Negativ är att ibland blir det ju inte så som man tänkt och att man ibland får inse att man inte klarar av det och istället behöver hjälp.
I helgen var ett sånt tillfälle. Vårt förråd är av någon anledning avkortat och kvar i trädgården, utan möjlighet att snyggt kunna gömma den, sticker betonggrunden till förrådet ut. Vi hade alltså som mål att få bort denna och lägga igen med jord. Detta krävde slägga, spett, slagborr och muskler.
Och såklart ska jag också vara med och hjälpa till att få bort betonggrunden. Vi började med att gräva ut runt om och under, sen borrade vi en massa hål för att få en bra brytpunkt. Sen skulle det slås med släggan. Jag orkade knappt lyfta släggan och fick snällt inse att jag inte kunde hjälpa till. Inte hjälpte det heller att jag inte hittade handskar att ha på mig och fick nöja mig med att jobba i diskhandskar, som var det enda jag hittade. I det här fallet så var det männen (min sambo, min bror och min styvfar) som orkade utföra arbetet. Kvinnan fick ställa sig vid spisen och laga brunch till de hårt arbetande männen. Jaja.

Långt bort på alla sätt

Jag har ingen direkt bra kontakt med min pappa, hans familj eller hans släkt. Vi pratar ibland jag och pappa, men det är absolut inte som jag tror det normalt sett går till förälder och barn.
Tack vare Facebook så har jag lite bättre kontakt med mina två småbrorsor och min ena kusin. Allihopa bor i Skåne, min pappa bor strax utanför Malmö.

Jag och mamma bodde med pappa i Malmö tills jag va lite drygt två år och vi flyttade upp till Karlstad. Pappa han bodde kvar i Malmö och jag tror att mina föräldrar var noga med att jag skulle träffa pappa så ofta det gick. Dvs vi sågs på lov och vid högtider (pappa firade jul med oss hos mormor och morfar) och om mamma behövde barnvakt någon helg sådär så tog pappa bilen upp till mig och hängde med mig under helgen. Ibland tog han bilen upp och hämtade mig och sån åkte vi hela vägen till Malmö, umgicks under helgen och sen körde han upp mig till Karlstad igen.

Jag älskade dom där bilresorna. Pappa hade en gammal Volvo Amazon och i den fanns det bara bilbälte fram, vilket betydde att jag fick sitta i framsätet hela vägen precis som en vuxen. Ibland fick jag låna pappas Freestyle och lyssna på kassettband. Och när vi var hos honom så fick jag äta Kalaspuffar med mjölk i hans rökfärgade glastallrikar och det roligaste, som jag höll på att skratta ihjäl mig för, det var att när han skulle hjälpa mig att klä på mig då drog han kjolen över huvudet och den vägen istället för att jag klev i den. Jag var noga med att alla på min gata visste om när min pappa var på väg till mig. Oj, jag var så stolt över min pappa!



Sen skaffade han en flickvän. Hon hade en dotter sen innan. Jag fick två småbrorsor några år senare. Hon virade min pappa runt sitt lillfinger och där satt han fast. Jag och pappa gled ifrån varandra, det blev längre och längre mellan loven och mamma löste barnvakt på annat sätt. Nu var jag snart 7 år och så stor så jag kunde börja flyga till pappa, så de där mysiga bilresorna försvann. Jag minns min mamma stå med gråten i halsen på flygplatsen och titta genom det lilla runda fönstret i dörren där vi måste skiljas åt. Jag grät. Jag hade ont i magen. Jag ville kräkas. Med biljetten i en plastficka runt halsen. Och såna dubbla känslor. Ena delen av mig ville stanna hos min trygga fina mamma, hon och jag var ju ett team. Hon och jag mot hela världen. Andra delen av mig ville träffa min pappa, min älskade skojiga pappa med mustasch som kittlas när han pussar godnatt. Magontet och illamåendet kom av att godnattpussarna ibland var det enda som var bra hos besöken hos pappa. Jag minns att jag alltid var rädd. Alltid på helspänn. Aldrig veta när man kunde säga saker, hur man skulle säga saker eller om man kanske missat ett Tack vid något tillfälle. Jag kan aldrig minnas att pappa någonsin var arg på mig. Jag tror faktiskt aldrig jag sett pappa arg på någon annan heller. Inte ens nu. Han är alltid snäll. Han vill väl.
Min rädsla och magont fanns där pga hans fru. Häxan. Hon kunde ena stunden spela in ett kassettband med bra låtar och skriva "Från din mamma i Malmö" på fodralet. Andra stunden kunde hon kasta in min lillebror, på 2-3 år, på hans rum och daska honom i rumpan för att han klädde av en Barbiedocka kläderna och tittade på henne naken. Hon berömde mig och sa att jag ritade bättre än hennes dotter, för jag ritade innanför linjerna i målarboken. Nästa stund kunde hon bli vansinnig på en för att man glömde tacka för maten när man gick från bordet. Jag minns att hon tyckte jag var konstig som med en stor påse godis i handen, frågade hur länge det var kvar tills maten var klar. Jag sa att jag inte ville äta godiset innan för att jag skulle orka äta maten. Hon sa att det var enda gången hon hört ett barn säga så. Jag tänkte att jag vågade inget annat. Jag föreställde mig hur det skulle sluta om jag satt proppmätt på godis vid matbordet när pappa serverade maten han lagat medan Häxan bara latat sig. Jag vågade inget annat än vänta på maten.

Sen kom sommarlovet mot 4:an. Vi tog bilen till Köpenhamn och låtsades vara en fin glad familj som bara har det kul ihop, precis som vi brukade göra. Vi gick på Tivoli och kollade på djuren. Pappa och Häxan satte mig mellan sig på en parkbänk med utsikt över pingvinerna. Dom sa att dom hade en viktig sak att fråga mig och jag skulle få betänketid, dom behövde inte svar direkt, jag fick fundera på det. Dom frågade om jag ville komma och bo hos dom. Permanent. För alltid. Att hemma är hos dom. Att jag på loven åker till mamma och hälsar på. Jag svarade direkt. Behövde ingen betänketid. Jag svarade att jag tycker hemma är hos min mamma och att jag alltid vill ha det så.
Detta var sommarlovet till 4:an och sista gången jag såg eller hörde ifrån min pappa på sex år. Inte ett livstecken på sex år. Jag skrev brev till honom. Vägrade lyssna när mamma sa att det inte var någon idé att hoppas, han hör inte av sig tillbaka. Hoppades varje födelsedag. Varje julafton. Men ingen pappa, inte ett knyst. Konstigt det där. Han svek mig i så många år, men jag har trots det alltid höjt honom till skyarna. Varit så stolt över min pappa.

Sen en dag så ringde min bästa kompis honom. Sa vem hon var och att jag mådde dåligt av att inte ha någon kontakt med honom. Han blev glad, jättejätte glad. Vi pratade en liten stund och bestämde lite löst att ses snart. Och det gjorde vi. Jag och mitt magont och illamående åkte ner till Malmö igen. Där va allt som vanligt. Fast mina söta småbrorsor hade blivit stora och söta.
Tillslut, efter mycket om och men och flera turer, så skiljer sig min pappa och Häxan. Det är nog det bästa som hänt honom. Jag vet att det inte bara är hennes fel att jag och pappa tappat kontakten, han borde såklart stampat ner foten och sagt ifrån. Jag kan förstå att det inte varit så lätt för honom. Hon är en manipulativ människa som ljuger och luras för att komma dit hon vill. Vissa människor är så och min snälla och fina pappa lyckades träffa just en sån av alla människor. I dags läget så vill inte ens hennes egna föräldrar veta av henne och har sagt upp kontakten med henne. Det krävs mycket för att man ska göra det med sitt barn.

Jag som har så himla bra kontakt och speciellt relation till min lillasyster och lillebror här i Karlstad, tycker såklart att det är väldigt synd att jag inte har det till mina småbrorsor där nere i Malmö. Jag känner mig så blåst på det, saknar det och det ger mig dåligt samvete att ha bra kontakt med två syskon och att nästintill inte veta värst mycket om de andra två. Känns som jag favoriserar fast det ju absolut inte är mitt fel. Jag var bara ett barn.
Vi har pratat mycket jag och mina småbrorsor på senare år. Vi talar rakt ut om det som varit, inget smyg eller kringelvägar utan rakt på sak. Dom vet vad jag tycker om deras mamma och dom är själva inte speciellt glada i henne och blir gång på gång svikna av henne, men säger att det är deras mamma. Precis som det är min pappa. Jag har blivit så dåligt behandlad, men han är min pappa. Verbalt har Häxan skadat och skrämt mig något så otroligt, men hon har aldrig gjort mig illa fysiskt. Vad hon gjort mina småbrorsor det får jag nog aldrig helt veta. Jag vet vad dom berättat hittills och jag är, för min egen skull, innerligt glad över att jag som nioåring kunde följa min magkänsla och ta ett sånt livsavgörande beslut och tacka nej till deras "erbjudande".

I alla dessa år utan min pappa så har jag funderat på hur han är, vad han gör, vilka mina släktingar är, vart alla kommer ifrån och hur dom blev dom. Helt enkelt - vem är jag och vart kommer jag ifrån?
Jag har alltid tyckt att det saknats en bit av mig och ofta dagdrömt och fantiserat om hur livet kunde sett ut. Mina föräldrar hittade som oftast tillbaka till varandra i mina drömmar. Vi flyttade till underbara Malmö och var lyckliga i alla våra dagar, vi tre.
När min mamma gick bort så hade jag helt plötsligt ingen kvar att fråga saker, om hur det varit, vem var dom. Så när jag nu hittat min pappa igen, han som börjar hitta sig själv igen, så är jag så glad över att han finns i mitt liv. Den där saknade biten behöver inte för alltid vara saknad. Bättre sent än aldrig. Vi kan lära känna varandra igen, lite skadade, men vi kan bli kalaspuffiga och kittelmustasch roliga igen. Det kanske går.

Så idag fick jag reda på att min gamla farmor fått Alzheimers och då får jag panik. Gråter igen. Det är min stora skräck att de ska försvinna innan jag känner dom. Man ska aldrig skjuta upp såna saker. Helt plötsligt finns inte möjligheten längre och då kommer man för alltid att ångra sig.

Ambitioner

Det är så himla tråkigt när man har ambitioner och så går det inte för att tiden inte räcker till.
Tex skolan. Jag vill så gärna hinna med, men gör det inte. Hinner knappt avsluta ett arbete så börjar en ny kurs och ett nytt arbete ska vara inlämnat. Jag vill så gärna sitta på kvällen, då jag har runt två timmar när Valdemar sover, men då orkar inte huvudet plugga. Det tar stopp och ögonen går i kors.
Vi har haft familjeråd och bestämt oss för att jag ska jobba halvtid i sommar och försöka hinna kapp mina släpande arbeten och kurser, så jag får mina poäng. Och att jag ska satsa på att försöka ta körkort. Minns min mammas ord: "Anna, jag tror det skulle vara bra för ditt självförtroende att fixa körkortet". Och ja så rätt hon hade då och nu. Grejar jag körkortet så skulle jag känna mig så himla bra. Skolan gör att jag kännes mig så dålig, trots att jag tycker att jag kämpar på så gott det går och körkortet skulle pigga upp mig så sett.
Ambitionen var att fixa körkortet innan sommaren (bra att ha under sommaren trots cykelväder, tex hälsa på pappan på jobb runt om i landet och andra grejer vi ska iväg på i sommar) men så fick jag prioritera och då kändes skolan viktigare. Jag ska övningsköra både med min bror och Jakob så det får bli det som gäller i sommar istället.

Nu sitter jag här och knaprar i mig två morötter innan jag ska hoppa in i duschen och sen iväg till skolan en liten sväng. Ikväll är det sushikalas hos Svärfars styvson (lät mer invecklat än det är).
Jag och Tage har varit på en springtur. Jag testade min nya app RunKeeper och den verkar vara mycket bra. Behöver göra några justeringar i inställningarna bara och kolla runt i den lite så jag förstår allt, sen jäklar ska vi springa jag och vovven.
Har även terroriserat min sambo med frågor om rätt springkläder till detta råa och växlande regniga väder. Det slutade bra, men ska nog önska mig en långärmad jacka eller tröja att springa i.
Tror att om jag kommer igång med springandet så kommer jag bli piggare i både skallen och kroppen. Och jag behöver båda.

En bild på ambition enligt Google.

Knipa med rumpan och suga in magen

Igår jobbade jag, precis som jag ofta gör på torsdagar. Mycket att göra på lunchen och ganska lugn kväll. Jobbade med fina Irina som alltid är så snäll, gullig och bra att jobba med.
Dock kom den där hemska människan in och åt. Hon som aldrig kan säga något snällt till en. Hon som alltid påpekar något om hur man ser ut. Hon som ibland säger "Kul att se dig!" och man vet att hon ljuger.
Bara för att slippa kommentarer i stil med dom hon drog sist vi träffades: "Jag ser att du har mammamagen kvar", så gick jag och sög in magen de 2-3 timmarna hon satt i restaurangen. Hur knäppt är inte det då?!
Jag har ganska dåligt självförtroende just nu och orkade helt enkelt inte höra något mer om hur jag ser ut.

Men sen när jag cyklade hem så tänkte jag på det där och kom att tänka på när jag hade Prao på en inredningsbutik i stan, Flitiga Lisa, och jag minns hur tanterna satt och pratade om hur de brukar knipa med skinkorna, eller hur man säger, medan de tex står och stryker i hopp om att få en fastare rumpa.
Så det kanske va bra att jag gick och drog in magen i 2-3 timmar igår. Till min besvikelse så vaknade jag inte med träningsvärk i magen idag. Får hitta på något annat som kan få bort degen runt midjan.

Nu har jag i alla fall invigt mina nya springskor och springbyxor med en 17 minuters runda. Hade både hund och barnvagn med. Skorna gjorde att det kändes superlätt, men dock så drog vagnen ner det lätta och var hyfsat tung att springa med. Men resonerar som så att det är bättre med vagnen som motstånd, ger lite extra tyngd att kämpa med i löpandet, istället för dåliga skor (som jag ju hade innan) som tynger ner en och sabbar knäna på en. Vagnen kan ju då kanske istället fungera som vikter. Min bror höll med mig.

Födelsedag

Idag fyller min fina Jakob år och jag och grabbarna har firat med frukost och paket på sängen.
Slutade med att även Valdemar och Tage åt äggmacka.
Jag tycker det är lika roligt att fira som att bli firad och i morse var det inga problem att gå upp kl 06 då Valdemar kom och väckte mig. Vi myste i soffan med välling och sen förberedde vi frukosten till Jakob.
Lite ledsamt är att Valdemar verkar vilja sitta bredvid i soffan när han dricker välling och inte längre i knät som han alltid gjort. Kommer av att han härmar det mesta man gör och vi sitter sällan i knä så varför ska han göra det? Han bullar istället upp kuddar bakom ryggen och lutar sig tillbaka med vällingflaskan i högsta hugg. Hoppas inte det håller i sig, utan att han hittar tillbaka till våra knän för det är en av höjdpunkterna på dagen när man sitter och myser i soffan och dricker välling. Kanske ska låta honom sitta utan byxor, då blir det kallt om rumpan i vår skinnsoffa. Haha! Närå...

Nu är Jakob och lämnar på dagis, hämtar solsängarna vi köpte igår och sen ska det städas. Ikväll kommer nämligen våra nära och kära och firar. Vi har förberett för att göra hemmagjord pizza, en med skaldjur och en med salami, champinjoner, ruccola, olivolja och havssalt. Gott!

Jävla kräfta!

Sitter på Facebook och chattar med min syster som bor i Oslo.
Jag försöker förklara hur det är med cancer och behandling. Hur det egentligen var med vår mamma och hennes cancer. Inte lätt. Vår mamma blev sjuk 1995 och de metoder de använde sig av då och fram till hennes död för snart 8 år sedan är ju idag uråldriga. Som tur är går forskningen framåt dagligen.
Här kan man hjälpa forskningen. Jag tycker de många alternativ som finns att hjälpa till genom är bra, tex Mustaschkampen som nu är aktuell. Och om man nu väljer att göra något genom köp (att man köper en vara/tjänst) så tycker jag att man ska undvika att äta tex Fbk-målet på McDonalds och därmed stödja en av Sveriges rikaste sportklubbar. Känns som de har tillräckligt och att pengarna går att stoppa i andra, mer välbehövliga, "hål". Känns bara otroligt dumt att lägga ut såna "skänk en slant"-kampanjer mitt bland kampanjer med mer givande ändamål. Kan rekommendera en enkel Big Mc istället och en slant i Ronald McDonalds bössa där pengarna ska gå till att bygga upp sjukhus till barn. Känns som en bättre grej att lägga pengar på.

Vi kom in på det här med mamma och cancer för att jag berättade om min gamla klasskompis från grundskolan vars dotter för drygt 1,5 år sedan fick Leukemi och nu kämpar mot den.
Jag väntade Valdemar, med någon månad kvar, när min kompis mamma berättade för mig vad som hänt. Åh, vad det gjorde ont i mig att höra. Jag satt hela kvällen och grät för deras skull, tyckte livet var så orättvist och undrade vad jag gett mig in på. Tänk vad som kan hända med ens lilla hjärta. Är det värt det?
Nu la min vän upp en bild på Facebook där hennes lilla skrutta sitter i en fåtölj på sjukhuset och så klart inte mår bra. Då kommer tårarna igen. Livet är fan orättvist alltså! 4 år och behöva veta om sånt där, behöva ta massa mediciner och behöva kämpa för sitt liv. När hon istället borde vara ute och leka, skratta och må bra.
Och här har jag gått i helgen och suckat över den där snoriga näsan som Valdemar, efter bara några dagars uppehåll, återigen fått tillbaka. Snuva, toppad med lite hosta ibland, är det som han drabbats av. Lätt magsjuka, lite feber någon gång, ingen halsfluss eller lunginflammation som flera barn på dagis, utan mest bara snuva lider Prins Korv av.
Jag ska försöka tänka på det från och med nu när jag torkar världens sötaste snornäsa. Att man ska vara glad att man är så lyckligt lottad som bara har en liten pluttnäsa att snyta, när det finns de som har en helt annan och värre verklighet.

Min mamma till höger (moster Kerstin till vänster) på min studentfest -98. Här har mamma fått operera bort sitt ena bröst och fått både strålning och cellgifter, men det hjälpte inte och cancern kom tillbaka. Månaden efter kortet är taget så fick hon åka på två monsterbehandlingar, ca en månad långa, i Uppsala. Hon blev "tappad" på benmärg som byttes ut mot frisk och sedan fick hon ligga i isolerat rum under vistelserna.
Jag skulle nog kunna påstå att efter detta kom aldrig vår mamma tillbaka. Efter dessa monsterbehandlingarna var hon för alltid sjuk och hade svåra biverkningar av medicinerna och av de starka doser cellgifter som slog ut så mycket i hennes kropp. Låter kanske konstigt, men jag är på ett sätt glad att jag fått lära mig att man inte ska ta livet för givet. Fast jag skulle kunna göra vad som helst för att igen få krama denna människa, att få känna hennes mjuka kind mot min och höra hennes röst igen. Saknaden är oerhörd. Min älskade mamma.

Härliga dagar

En sak som är härligt med att ha ett litet barn som gärna går promenader på egna ben, leker i lekparken eller sitter bredvid när man skruvar, det är att det är så soft. Om man låter det vara soft. Gör man saker i Valdemars takt så går det oftast inte fort, man får göra om och göra om och ha tålamod. Men om man låter det vara så, ta det i Valdemars takt, då är det himla lugna sköna dagar. Det behövs inte så mycket mer än det för att få härliga dagar.

I helgen har vi bla:

Gått en liten promenad i kvarteret. Hälsat på katter och glott på grannar.

Rensat vinterkläder i hallen och Valdemar hittade bla sin cykelhjälm som han matchade med mina stövletter.
Sen var vi en sväng på Ikea med min bror och köpte en skyddsbräda till Valdemars säng, så han inte ska trilla ur, och lite annat tjaffs.

Vi käkade sushi i kvällssolen. Valdemar fick en egen liten sushitallrik med omelett och avokado och tyckte det var supergott.

Pussats, kramats och kittlats med pappa.

Vi tog en morgonpromenad till lekplatsen. Valdemar gillar att gunga och åka rutschkana. Efter nästan en timme så verkade det som att vi var på väg därifrån, men så helt plötsligt vände Valdemar om och sprang tillbaka till lekparken.
Om man låter det vara soft, tänkte jag och följde med lilla gullet tillbaka till parken igen.

 

 

 

 

 

 

 

Hjälpts åt att snickra på grinden till nya staketet. 2 av 3 är nu uppe och halva grinden är färdig.

Chokladglass är gott!

Det svänger fort

Han har humör den lilla plutten, ingen tvekan om det. Han får utbrott dagligen, för nästan ingenting, och man har lust att bara stänga dörren om honom och gå hemifrån.

Men dagligen så har han även de där underbara stunderna som man känner sån kärlek så hjärtat nästan brister.

Igår kväll var han sådär härlig. Han sover sedan ungefär en vecka tillbaka i sin spjälsäng med ena långsidan borttagen. Nattningen har funkat hur bra som helst och även nätterna. På morgon kommer han inspringandes i vårt sovrum, på världens bästa humör, och ropar glatt: -Hej! Och ser sådär triumferande ut, precis som han gjort värsta partytricket.

Igår kväll vräkte han i sig fil och farmors hemmagjorda musli, satt mellan oss i soffan, kollade på tv och knaprade knäckebröd. Sen pussade han sin pappa god natt på kittelmustaschen och hoppade glatt i säng. Väl där så började han tramsa och kunde gärna ligga i sängen, men skulle skratta och skoja. Jag försökte hitta hans cd med vaggvisor, men fick bara igång en med piggare sånger, typiskt nog. Då visade det sig att Valdemar tydligen lärt sig Krokodilsången och började vifta och klappa händerna för fullt.

Efter flera rundor med spring och omnattningar, över en timme senare än vanligt, så fick jag sätta mig bredvid honom vid sängen och lägga huvudet på hans madrass. Till slut så somnade vi båda två medan Valdemar klappade mig på armen och sa: -Aaauu aaaouu, som kissekatten. Min lilla kärleksmums.

Humör

Häromdagen när jag hämtade honom på dagis så hälsade fröken inte ens på mig utan utbrast bara: -Herregud vilken go unge du har! Han är så glad jämt. Så rolig och skojar och är så charmig.
Öh...mitt barn? Nästan så jag vände mig om och kollade om det stod en annan förälder bakom mig som hon pratade till. För han är då verkligen inte glad jämt. Han har varit hemma i två timmar nu och gnällt för minsta lilla sen dess. Han blir nöjd om jag bär runt honom, inte Jakob, inte farfar och inte snickaren, utan bara jag. Sätter jag ner honom så gnäller och gråter han, tar jag upp honom så slutar han. Skönt för ryggen. Han blir lite glad om han får greja med farliga saker också, vilket han inte får. Så det är väl bara att inse att ungen lägger allt sitt glada humör på dagis.
Men hur fasen gör man för att hålla god min?
Jag pallar inte att bära runt honom hela tiden och jag pallar inte att höra gråten hela tiden.

Vi är igång!

I helgen satte vi upp första av tre staket. Och det blev superfint och vi är både väldigt nöjda och väldigt stolta, eftersom ingen av oss byggt staket förut. Vi brukar be papporna om hjälp annars, men denna gången har vi gjort allt själva. Efter jobbet idag så åker Jakob till ByggMax och köper ännu mer virke till staket 2 och 3. Och under dagen så har han beställt våra gräsrullar som ska bli nya fina gräsmattan. Sen är vi nog klara med trädgården.
"Bara" panel och fönster som ska bytas och idag kommer en snickare och lämnar offert på fönsterbyte.

Jakob har hela tiden pratat om att han gillar det där amerikanska bakgårdsstuket och vårt hus och trädgård är perfekt till det. Jag har väl varit lite tveksam och känt att ett högt staket kommer göra att det känns instängt, men hängt på hans idé. Man kan ju inte få bestämma allt själv. Tur va väl det ännu en gång, för det kommer bli så himla snyggt med de liggande ribborna till vår långa husvägg och vår önskan om en lite stilren och enkel trädgård. Ser fram emot sommaren! (Och hu va kallt det varit i helgen!)

Valdemar är som vanligt med på ett hörn och är oftast nöjd bara han får hålla i något verktyg. Så kul att se hur han snappar upp allt vi gör. tex så ritar han streck så som vi gör på virket, ställer sig på plankan när jag sågar och mäter med måttbandet. Gulligt!