Dåligt samvete

Vi har lagt ut Valdemars gamla vagn till försäljning på Blocket. Den är i superfint skick och kostar inte direkt så värst mycket att köpa med tanke på nyvärdet och att den endast är använd strax över ett år. Vi har valt att sälja den för att vi köpt en ny.
Igår kom det en kvinna och kollade på den. Hon tyckte den var jättefin men för dyr och försökte pruta ner den till nästan halva priset. Jag sa att mitt sista pris är 200 kr under det begärda, men hon envisades. Tillslut så berättade hon att en vän till henne var på väg från Irak för att bo här. Vännen är gravid och har inga saker till sitt barn som kommer om 7 månader och nu håller den här kvinnan på och samlar ihop så mycket barnsaker hon kunde till sin väninnas barn. Hon säger att jag säkert hört hur det är i Irak; det är krig, folk mår dåligt, är rädda, flyr och har inga pengar. Och så sa hon igen: - Jag vill hjälpa min vän. Det kanske du också vill? Du kanske också vill hjälpa min vän?

Och då fick jag så dåligt samvete. Klart jag vill hjälpa hennes vän. Men jag kan inte. Jag behöver de där fjuttiga pengarna som jag hoppas få för barnvagnen. Jag är student. Jag vältrar mig knappast i pengar. Och så försökte jag naturligtvis förklara det för henne och det kändes så dumt. Där står jag i mitt fina nyrenoverade hus, med fina möbler, i hela och rena (för en gång skull) kläder och säger att jag inte har råd att hjälpa henne med det hon ber om. Jag tyckte det blev så jobbigt. Klart jag förstår att dom i Irak behöver hjälp. Klart jag skulle vilja hjälpa. Men just idag så kan jag inte.