Och har jag inte kommit över gubbjäveln imorgon så kommer morgondagens ord vara småpolis.
Suck.
måndag 31 januari 2011
Dagens ord
Förförståelse.
Och har jag inte kommit över gubbjäveln imorgon så kommer morgondagens ord vara småpolis.
Suck.
Och har jag inte kommit över gubbjäveln imorgon så kommer morgondagens ord vara småpolis.
Suck.
Avskärmad dag 439
Jag hänger inte längre med i vad som står i tidningar, sägs på radio eller visas på tv. Jag har helt enkelt inte tid att hålla mig uppdaterad i vad som ska visas på tv och att sen se till att sitta där bänkad i soffan när det är dags, lyssnar aldrig på radio som förut och har faktiskt sagt upp alla mina prenumerationer på olika tidningar (ja t.o.m mammabarn tidningarna) just för att dom bara blir liggande orörda och det är onödigt att betala för det. Nwt har vi numera som Pdf-tidning för jag tröttnade på att samla dom på hög för att sen gå och slänga dom utan att vi ens läst dom. J läser Nwt nästan dagligen och har tidigare velat att jag ska spara tidningarna så han kan läsa när han kommer hem från jobbresorna, men läser nu istället på datorn. Jag läste papperstidningen i lördags hos min styvfar och innan dess så läste jag tidningen den 19 nov just bara för att Valdemar hade en födelsedagsannons i den. Så jag är verkligen helt lost i mediavärlden nuförtiden. Avskärmad.
Men idag när jag och Valdemar som vanligt satt i soffan och han drack välling så kollade vi på The Voice (Konstigt att kolla på radio. Jag fattar inte varför man ska kolla på radio. Antingen så kör man bara radio eller så gör man ett tv-program tycker jag) och jag blir varse om att Melodifestivalen drar igång till helgen. Och så helt plötsligt känner jag va otroligt skönt det är att vara avskärmad!
Klart jag kollar på tv, gör det varje dag, men jag följer inga program. När jag ser reklamen på tv för de olika programmen så är det många program som jag skulle vilja se, men jag har ofta annat för mig (läs: Valdemarfix) så jag hinner inte eller glömmer bort att dom går. Visst känns det ofta tråkigt, just för att få passa in sofftid framför tvn och se ett program man velat se är något som verkligen känns som egentid och bara för min skull. Saker man gör för sin egen skull nuförtiden är inte många. Brukar skoja om att jag är lägst i rang i familjen; alla går före mig. Men att inte hålla koll på tv-tablån, att inte hinna surfa på expressen.se eller lyssna på bra radioprogram med bra musik är inget jag deppar ihop för.
Och just efter att både sett och hört på radio idag så känns det snarare sköööönt att få slippa. Gud va det är trist med Melodifestivalen! Speciellt efter att dom delat upp den i deltävlingar och allt jävla tjat om den. Det känns som att allt bara kretsar runt Melodifestivalen dessa veckor och jag är glad över att jag nu hoppar tillbaka in i min lilla bubbla med dess minimala kontakt med mediavärlden.
Mot biblioteket och studiegruppen!!
Men idag när jag och Valdemar som vanligt satt i soffan och han drack välling så kollade vi på The Voice (Konstigt att kolla på radio. Jag fattar inte varför man ska kolla på radio. Antingen så kör man bara radio eller så gör man ett tv-program tycker jag) och jag blir varse om att Melodifestivalen drar igång till helgen. Och så helt plötsligt känner jag va otroligt skönt det är att vara avskärmad!
Klart jag kollar på tv, gör det varje dag, men jag följer inga program. När jag ser reklamen på tv för de olika programmen så är det många program som jag skulle vilja se, men jag har ofta annat för mig (läs: Valdemarfix) så jag hinner inte eller glömmer bort att dom går. Visst känns det ofta tråkigt, just för att få passa in sofftid framför tvn och se ett program man velat se är något som verkligen känns som egentid och bara för min skull. Saker man gör för sin egen skull nuförtiden är inte många. Brukar skoja om att jag är lägst i rang i familjen; alla går före mig. Men att inte hålla koll på tv-tablån, att inte hinna surfa på expressen.se eller lyssna på bra radioprogram med bra musik är inget jag deppar ihop för.
Och just efter att både sett och hört på radio idag så känns det snarare sköööönt att få slippa. Gud va det är trist med Melodifestivalen! Speciellt efter att dom delat upp den i deltävlingar och allt jävla tjat om den. Det känns som att allt bara kretsar runt Melodifestivalen dessa veckor och jag är glad över att jag nu hoppar tillbaka in i min lilla bubbla med dess minimala kontakt med mediavärlden.
Mot biblioteket och studiegruppen!!
söndag 30 januari 2011
Varje kvinnas dröm...
...är väl att ha en snygg tvättstuga...eller?
Näerå, men fasen va det är guld värt att ha en tvättstuga när man har en liten lortgris. Förut släpade jag tvätt och litet pyre tre trappor ner utan hiss, över gården och in i tvättstugan. Så det jag mest såg fram emot när vi köpte hus var just tvättstugan och hur lätt det är att gå ut, bara rakt ut genom dörren så står du där på solig altan...iallafall fem månader om året.
Vi funderade länge på om vi skulle behålla inredningen i vår då nyinköpta tvättstuga och tillslut så bestämde vi oss för att det skulle nog vara värt att riva ut allt, köpa nytt och fixa fint. När man går ut till vår fantastiska baksida och den stora altanen vi har där så är enda vägen ut än så länge genom tvättstugan och då tyckte vi att medan vi ändå river, bygger, målar och snickrar kan passa på att fixa fint i tvättstugan också. Känns roligare eftersom man också ser rakt in i den från ytterdörren och för att man kommer gå igenom den med gästerna när man ska ut till altanen.
Så vi köpte fin högblank svart inredning på Ikea, målade vitt och klinkersen från hallen fortsätter in i tvättstugan. Nya fina maskiner köptes i matchande svart och vi letade som tokar efter rätta fondtapeten. Vi blev tillslut förälskade och beställde den perfekta tapeten. Dagen efter så ringde dom och sa att dom slutat tillverka den och vi var tillbaka på ruta ett. Men efter många turer till tapetbutiken så föll vi äntligen för en och den är så klockrent perfekt och allt vi önskade oss. Dvs ful, snygg, kitschig, färgglad, skrikig och ja...alldeles perfekt! Supersnygg till allt det svarta. Vi fick upp hyllor och tvättlinor och nu saknas det bara kitschiga burkar till tvättmedel, en eller två mysiga mattor för att göra det lite varmare (lilla plutten byter ju blöja här inne), golv och taklister och en kant runt bänkskivan. Fram till igår saknades det en snygg tavla som fyllde upp det vita tomrummet mellan skåpet och hyllorna. Jag har länge gått och funderat på en idé om hur den tavlan skulle se ut och inhandlade allt jag behövde och satt igår och skrev ut, skar ut och klistrade till en super fin tavla om jag får säga det själv. Jag blev riktigt nöjd!
Näerå, men fasen va det är guld värt att ha en tvättstuga när man har en liten lortgris. Förut släpade jag tvätt och litet pyre tre trappor ner utan hiss, över gården och in i tvättstugan. Så det jag mest såg fram emot när vi köpte hus var just tvättstugan och hur lätt det är att gå ut, bara rakt ut genom dörren så står du där på solig altan...iallafall fem månader om året.
Vi funderade länge på om vi skulle behålla inredningen i vår då nyinköpta tvättstuga och tillslut så bestämde vi oss för att det skulle nog vara värt att riva ut allt, köpa nytt och fixa fint. När man går ut till vår fantastiska baksida och den stora altanen vi har där så är enda vägen ut än så länge genom tvättstugan och då tyckte vi att medan vi ändå river, bygger, målar och snickrar kan passa på att fixa fint i tvättstugan också. Känns roligare eftersom man också ser rakt in i den från ytterdörren och för att man kommer gå igenom den med gästerna när man ska ut till altanen.
Så vi köpte fin högblank svart inredning på Ikea, målade vitt och klinkersen från hallen fortsätter in i tvättstugan. Nya fina maskiner köptes i matchande svart och vi letade som tokar efter rätta fondtapeten. Vi blev tillslut förälskade och beställde den perfekta tapeten. Dagen efter så ringde dom och sa att dom slutat tillverka den och vi var tillbaka på ruta ett. Men efter många turer till tapetbutiken så föll vi äntligen för en och den är så klockrent perfekt och allt vi önskade oss. Dvs ful, snygg, kitschig, färgglad, skrikig och ja...alldeles perfekt! Supersnygg till allt det svarta. Vi fick upp hyllor och tvättlinor och nu saknas det bara kitschiga burkar till tvättmedel, en eller två mysiga mattor för att göra det lite varmare (lilla plutten byter ju blöja här inne), golv och taklister och en kant runt bänkskivan. Fram till igår saknades det en snygg tavla som fyllde upp det vita tomrummet mellan skåpet och hyllorna. Jag har länge gått och funderat på en idé om hur den tavlan skulle se ut och inhandlade allt jag behövde och satt igår och skrev ut, skar ut och klistrade till en super fin tavla om jag får säga det själv. Jag blev riktigt nöjd!
 |
| Jag har lite snott idén från en annan som också snott den och när jag googlade på det visade det sig att ganska många fler har snott idén och gjort egna varianter på affischerna från 2:a världskriget. Jag frågade både min bror och min sambo om det var rätt ord och rätt sätt att säga det på och vi kom nog alla tre fram till att det var rätt, fast nu idag kan jag inte sluta fundera på om man säger launder on...hm... |
 |
| Här ser man den tråkiga väggen som tavlan hänger på. Har lite glasburkar på hyllan till tvättmedel och sånt, men skulle vilja byta ut dom till snygga plåtburkar i roliga mönster och färger. Den rosa tygpåsen är väl också varje kvinnas dröm; en omaka strumpförvaring (herregud va vuxet!). Funderar lite på om jag vill utöka hyllorna med en hylla över tavlan. Det skulle passa bra och platsen skulle behövas. |
 | |
| Taklampa hit är också något vi letat efter väldigt länge. Hade en från Kartell i tankarna, men den skulle tydligen bli väldigt statisk och samla damm och mer att städa känns inte som något vi strävar efter. Här är den snygga lampan jag köpte förra helgen. Det är egentligen en värmeljuslykta från Rice. Vi försöker hitta en snygg lampsladd till den för den som är nu är knappast snygg till. Ska vara en tygklädd och gärna cerise. I bakgrunden ser man tapeten, dock lite lite matt i färgerna på bilden. |
tisdag 25 januari 2011
Farväl våra älskade tjejer
Idag tog vi bort familjens två små taxtjejer Wilma och Disa. Anledningen till det är att dom var gamla och Disa hade artros och led, hade tappat livsglädjen och hade inte längre ett värdigt liv. Dom var födda i samma kull och har levt ihop sen dom låg i magen. Wilma som var chefen/storasystern har alltid haft koll på de flesta i familjen och absolut Disa, så det var självklart att de skulle få somna in samtidigt. Wilma hade annars, 13 år gammal, fått lära sig vara ensam hemma och hade spenderat resten av den tid hon hade kvar med att sörja, leta och oroa sig för vart hennes Disa tagit vägen. Precis som hon alltid gjort när busvovven Disa smitit ut genom dörren eller struntat i oss på promenaderna och sprungit iväg på egen hand. Wilma har aldrig kunnat gå på promenad själv, utan har alltid velat ha sin älskade syster med sig.
Valet var enkelt, handlingen var fruktansvärt svår.
Jag tog ledigt från jobbet och följde med, blev upphämtad av resten av familjen och vi åkte till veterinären. Det var min bror, min syster och min styvfar som åkte dit. Alla var självklart jätteledsna och grät. Veterinären visar in oss i ett rum och berättar hur dom kommer gå tillväga och ger sedan hundarna lugnande och när det verkat så fick dom en spruta med överdos av sömnmedel. Jag har fått avliva en hund tidigare och jag minns då att det värsta är när överdossprutan kommer, då man inte längre kan ångra sig, då det är för sent, då man har bestämt att det här livet ska avslutas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Vi fick lugna varandra med att det är för hundarnas skull vi gör det, att det blir skönt för dom och att dom ska slippa ha ont.
Dom somnade in så fint bredvid varandra, nosarna nära. Och vi satt hos dom en stund och klappade, pussade och sa hur mycket vi tyckte om dom.
Finns säkert dom som tänker "Det är ju bara hundar" och det är ju bara hundar, sant. Men herregud vad man kan bli fäst vid en hund. Vi har haft tjejerna sedan de var strax under halvåret. Jag har tjatat om hund så länge jag kan minnas, men det var inte förens jag flyttade hemifrån som mamma och min styvfar bestämde sig för att skaffa hund. Dom var båda uppväxta med hund och har alltid gillat hundar. Eftersom min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle bli frisk och inte kunna jobba på väldigt länge så bestämde dom sig för att skaffa hund som sällskap till mamma på dagarna. Vi åkte till en kennel i Falun för att tinga en liten valp från en månads gammal kull. Kenneldamen körde ett säljstrick och det slutade med att mamma och Per inte kunde motstå de bedårande, nybadade små tussarna som halkade runt, pigga och överförtjusta i att få busa med oss på vardagsrumsgolvet. Och istället för att komma tillbaka om lite drygt en månad för att få vår valp, så fick vi åka hem samma dag fast med två äldre valpar. Alla var så lyckliga!
Vi har så fina minnen från dessa 13 år. Så mycket roligt och mysigt som hänt med dom. Men dom har även fått ställa upp vid tårar och ledsamheter. De har fått trösta och roa. Och dom var lika bra på båda sakerna! Disa var en mästare på att pussa bort tårar i ansiktet. En mästare på att envisas med att få en massage/klistund och gav sig aldrig. Tröttnade man så slog hon en med tassen tills man fortsatte. Wilma hon naffsades gärna lite gulligt i näsan på en. Gnydde av glädje när man kom hem och var gärna i allas medelpunkt jämt och ständigt.
Visst dom var "bara" hundar, men dom var även våra familjemedlemmar i nästan 13 år. Klart dom blir viktiga och saknade.
Nu är dom borta. Och med dom så känns det som ytterligare en liten bit av mamma försvunnit. Mammas älskade vovvar. Nu är dom hos henne. Springer i en skog full av kaniner och rådjur som man får jaga. Äter så mycket grisöron dom orkar och gosar med mamma hela dagarna. Det är dom värda alla tre!
Valet var enkelt, handlingen var fruktansvärt svår.
Jag tog ledigt från jobbet och följde med, blev upphämtad av resten av familjen och vi åkte till veterinären. Det var min bror, min syster och min styvfar som åkte dit. Alla var självklart jätteledsna och grät. Veterinären visar in oss i ett rum och berättar hur dom kommer gå tillväga och ger sedan hundarna lugnande och när det verkat så fick dom en spruta med överdos av sömnmedel. Jag har fått avliva en hund tidigare och jag minns då att det värsta är när överdossprutan kommer, då man inte längre kan ångra sig, då det är för sent, då man har bestämt att det här livet ska avslutas. Det är jobbigt, mycket jobbigt. Vi fick lugna varandra med att det är för hundarnas skull vi gör det, att det blir skönt för dom och att dom ska slippa ha ont.
Dom somnade in så fint bredvid varandra, nosarna nära. Och vi satt hos dom en stund och klappade, pussade och sa hur mycket vi tyckte om dom.
Finns säkert dom som tänker "Det är ju bara hundar" och det är ju bara hundar, sant. Men herregud vad man kan bli fäst vid en hund. Vi har haft tjejerna sedan de var strax under halvåret. Jag har tjatat om hund så länge jag kan minnas, men det var inte förens jag flyttade hemifrån som mamma och min styvfar bestämde sig för att skaffa hund. Dom var båda uppväxta med hund och har alltid gillat hundar. Eftersom min mamma var sjuk i cancer och vi visste att hon inte skulle bli frisk och inte kunna jobba på väldigt länge så bestämde dom sig för att skaffa hund som sällskap till mamma på dagarna. Vi åkte till en kennel i Falun för att tinga en liten valp från en månads gammal kull. Kenneldamen körde ett säljstrick och det slutade med att mamma och Per inte kunde motstå de bedårande, nybadade små tussarna som halkade runt, pigga och överförtjusta i att få busa med oss på vardagsrumsgolvet. Och istället för att komma tillbaka om lite drygt en månad för att få vår valp, så fick vi åka hem samma dag fast med två äldre valpar. Alla var så lyckliga!
Vi har så fina minnen från dessa 13 år. Så mycket roligt och mysigt som hänt med dom. Men dom har även fått ställa upp vid tårar och ledsamheter. De har fått trösta och roa. Och dom var lika bra på båda sakerna! Disa var en mästare på att pussa bort tårar i ansiktet. En mästare på att envisas med att få en massage/klistund och gav sig aldrig. Tröttnade man så slog hon en med tassen tills man fortsatte. Wilma hon naffsades gärna lite gulligt i näsan på en. Gnydde av glädje när man kom hem och var gärna i allas medelpunkt jämt och ständigt.
Visst dom var "bara" hundar, men dom var även våra familjemedlemmar i nästan 13 år. Klart dom blir viktiga och saknade.
Nu är dom borta. Och med dom så känns det som ytterligare en liten bit av mamma försvunnit. Mammas älskade vovvar. Nu är dom hos henne. Springer i en skog full av kaniner och rådjur som man får jaga. Äter så mycket grisöron dom orkar och gosar med mamma hela dagarna. Det är dom värda alla tre!
söndag 23 januari 2011
Ingen måndagsångest här inte
Imorgon är det måndag igen och det gör absolut inget alls! Jag och Valdemar har nämligen ledigt på måndagar. Tanken är att Jakob ska fira familjemåndagar med oss också men just den här måndagen kunde han inte för han jobbar häcken av sig stackarn.
Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa min lillasyster som är hemma ifrån Oslo. Med förhoppningsvis så menar jag att hon inte fått halsflussen hon misstänkte att hon höll på att få. Då vill vi ju inte hänga med henne. Hon kom hem redan i fredags kväll och då hade vi planerat att ha myskväll med god mat och film, men tyvärr fick jag gå hem tidigare från jobbet pga magsjukan eller om det nu var matförgiftning...vem vet...symptomen är tydligen väldigt lika så det var bara för mig att hålla mig ifrån folk i 48 timmar. Kul helg! Typiskt när min fina lillasyster kom hem.
Så nu hoppas vi att Sara mår bra imorgon så att vi kan hänga med henne hela dagen!
Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa min lillasyster som är hemma ifrån Oslo. Med förhoppningsvis så menar jag att hon inte fått halsflussen hon misstänkte att hon höll på att få. Då vill vi ju inte hänga med henne. Hon kom hem redan i fredags kväll och då hade vi planerat att ha myskväll med god mat och film, men tyvärr fick jag gå hem tidigare från jobbet pga magsjukan eller om det nu var matförgiftning...vem vet...symptomen är tydligen väldigt lika så det var bara för mig att hålla mig ifrån folk i 48 timmar. Kul helg! Typiskt när min fina lillasyster kom hem.
Så nu hoppas vi att Sara mår bra imorgon så att vi kan hänga med henne hela dagen!
fredag 21 januari 2011
Sött, sött, sött!
Sött! När barn har sovtupérat hår. I morse tror jag Valdemar slog rekord men tyvärr syns det inte lika mycket på bilden som i verkligheten. När han har tupérat så brukar jag inte göra något åt det,det är ju för gulligt! Men nu på bussen till dagis så ångrar jag mig nästan. De andra föräldrarna verkar fixa håret på sina barn och nu kommer Valdemar kanske se ovårdad ut. Jaja...
Sött! När barn sover och dom blir sådär svettiga, rosiga och har kudd eller lakansavtryck i ansiktet. Då ska man plocka upp dom, sitta med dom i knät och snosa på dom.
Det är livet det!
Published with Blogger-droid v1.6.5
torsdag 20 januari 2011
Livet är så orättvist
En sån där blogg som jag bara måste läsa varje dag är Cecilia Blankens. Idag när jag kollade hennes blogg så hittade jag artiklar från Mama under och såg en mamma som hade fått utmärkelsen "Årets hjältemama" och jag blev såklart nyfiken och klickade mig vidare.
Det skulle jag aldrig gjort. Kom till artikeln som handlar om Linda, Lars och deras familj som lever med cancer, den obotliga varianten. Och då hugger det till i mig, det gör så ont. Att läsa att hon har barn. Att tänka att hon snart kommer lämna dom,när vet hon inte men hon kommer bli tvungen. Finns inget bot. Hennes liv kommer snart vara över och hennes små pojkar kommer växa upp utan sin älskade mamma. Dom är så små så dom just nu inte förstår, trots att föräldrarna talar öppet om cancern, och kommer fråga efter sin mamma. Jag ser dom gråta efter sin mamma. Det gör så ont, så ont.
Jag lider så med den stackars starka familjen! Jag vet ju precis hur det känns att ha en mamma som ska dö. Att ha en mamma som är sjuk. Att ha en mamma som hela tiden är borta på morfin och andra starka mediciner. Att ha en mamma som inte klarar av att klä på sig själv längre för att kroppen inte klarar av att bära sig själv. Att se sin mamma tyna bort. Att ta farväl av sin mamma. Att varje gång det händer något fint eller kul i ens liv inte kunna lyfta telefonluren och ringa sin mamma. Att ha så många frågor som man aldrig får svar på. Att inte få dela sina barns uppväxt med deras mormor. Att inte få dela resten av sitt liv med sin mamma. Det gör så ont.
Det gör så ont att ha förlorat sin mamma och speciellt så mycket tidigare än man ska förlora sin mamma. Men det som gör ondast är ändå att mina älskade småsyskon har behövt genomgå det. Livet är inte rättvist när en flicka växer upp med minnen av att mamma bara var sjuk. Min syster var 13 år när mamma efter 8 års sjukdom gick bort. Hon kommer alltså inte ihåg en frisk mamma. Bara en mamma som opereras, går på strålning, tappar ork, mediciner, gråt, som tappar håret, som får åka på månadslånga monsterbehandlingar i Uppsala och bo i karantänrum, som äter så mycket mediciner så hon är helt väck och beter sig konstigt. Min bror som istället för att vara ute och vara full på skolavslutningen, fick sitta i ett rum på sjukhuset, vaka över sin döende mamma och sedan ta farväl av henne för sista gången. Nä, livet är långt ifrån rättvist.
Och det här ska alltså Linda och Lars barn vara med om. Och tänk på alla andra familjer i världen som ska vara med om samma sak. Åh, det gör så ont i mig att veta det! Skulle aldrig läst artikeln eller kollat bloggarna.
Jag är jätteorolig att jag ska få cancer. Spenderar många sömnlösa nätter med att ligga och bygga upp en ångest över att jag kanske har cancer. Och skulle jag ha det så skulle det aldrig gå väl, inte med min tur och min tävlingsinstinkt. Och så mår jag så dåligt! Tänker på min lilla fina son som skulle behöva växa upp utan sin mamma.
Det skulle jag aldrig gjort. Kom till artikeln som handlar om Linda, Lars och deras familj som lever med cancer, den obotliga varianten. Och då hugger det till i mig, det gör så ont. Att läsa att hon har barn. Att tänka att hon snart kommer lämna dom,när vet hon inte men hon kommer bli tvungen. Finns inget bot. Hennes liv kommer snart vara över och hennes små pojkar kommer växa upp utan sin älskade mamma. Dom är så små så dom just nu inte förstår, trots att föräldrarna talar öppet om cancern, och kommer fråga efter sin mamma. Jag ser dom gråta efter sin mamma. Det gör så ont, så ont.
Jag lider så med den stackars starka familjen! Jag vet ju precis hur det känns att ha en mamma som ska dö. Att ha en mamma som är sjuk. Att ha en mamma som hela tiden är borta på morfin och andra starka mediciner. Att ha en mamma som inte klarar av att klä på sig själv längre för att kroppen inte klarar av att bära sig själv. Att se sin mamma tyna bort. Att ta farväl av sin mamma. Att varje gång det händer något fint eller kul i ens liv inte kunna lyfta telefonluren och ringa sin mamma. Att ha så många frågor som man aldrig får svar på. Att inte få dela sina barns uppväxt med deras mormor. Att inte få dela resten av sitt liv med sin mamma. Det gör så ont.
Det gör så ont att ha förlorat sin mamma och speciellt så mycket tidigare än man ska förlora sin mamma. Men det som gör ondast är ändå att mina älskade småsyskon har behövt genomgå det. Livet är inte rättvist när en flicka växer upp med minnen av att mamma bara var sjuk. Min syster var 13 år när mamma efter 8 års sjukdom gick bort. Hon kommer alltså inte ihåg en frisk mamma. Bara en mamma som opereras, går på strålning, tappar ork, mediciner, gråt, som tappar håret, som får åka på månadslånga monsterbehandlingar i Uppsala och bo i karantänrum, som äter så mycket mediciner så hon är helt väck och beter sig konstigt. Min bror som istället för att vara ute och vara full på skolavslutningen, fick sitta i ett rum på sjukhuset, vaka över sin döende mamma och sedan ta farväl av henne för sista gången. Nä, livet är långt ifrån rättvist.
Och det här ska alltså Linda och Lars barn vara med om. Och tänk på alla andra familjer i världen som ska vara med om samma sak. Åh, det gör så ont i mig att veta det! Skulle aldrig läst artikeln eller kollat bloggarna.
Jag är jätteorolig att jag ska få cancer. Spenderar många sömnlösa nätter med att ligga och bygga upp en ångest över att jag kanske har cancer. Och skulle jag ha det så skulle det aldrig gå väl, inte med min tur och min tävlingsinstinkt. Och så mår jag så dåligt! Tänker på min lilla fina son som skulle behöva växa upp utan sin mamma.
 |
| Jag och min vackra älskade och saknade mamma. |
tisdag 18 januari 2011
Egentligen ganska bakvänt
Sen vi började med inskolningen på dagis så har jag inte kunnat släppa att det faktiskt är lite konstigt att någon jobbar med att ta hand om vårt barn för att vi ska kunna jobba.
Jag skulle gärna vara hemma lite längre men tyvärr sätter ju ekonomin stopp för det. Sen vet jag inte hur det fungerar att ha Valdemar förre dagar på dagis. Som det ser ut nu så kommer han gå fyra dagar i vecka à 6 timmar. Kan dra ner på både timmar och dagar men frågan är hur bra och tryggt det skulle kännas för honom. Känns som att det är, speciellt när det är ganska nytt, bra att ha lite kontinuitet i det så han inte glömmer bort och känner sig otrygg på dagis. För hans skull vill man ju heller inte vara hemma heltid med honom.
Jag skulle gärna vara hemma lite längre men tyvärr sätter ju ekonomin stopp för det. Sen vet jag inte hur det fungerar att ha Valdemar förre dagar på dagis. Som det ser ut nu så kommer han gå fyra dagar i vecka à 6 timmar. Kan dra ner på både timmar och dagar men frågan är hur bra och tryggt det skulle kännas för honom. Känns som att det är, speciellt när det är ganska nytt, bra att ha lite kontinuitet i det så han inte glömmer bort och känner sig otrygg på dagis. För hans skull vill man ju heller inte vara hemma heltid med honom.
Published with Blogger-droid v1.6.5
måndag 17 januari 2011
Näe...
Det här med mössor till barn är inte lätt. De ska sitta bra, värma och framförallt sitta kvar. Jag tycker nog att jag nu i slutet på min andra mössperiod har lite koll. Valdemar äger denna vinter bara tre mössor (och då är en av dom en som han fick av farmor idag för att hon tyckte den va så fin) och klarar sig utmärkt med dom.
Jag är väldigt intresserad av att sy och en favoritblogg jag ofta läser är Mönsterarkivet. Dom länkar till massa fina mönster (tyvärr lite för mycket stickning och virkning, men måste väl lära mig det en dag också) och idag hittade jag den här bilden.
Men enda stället man skulle känna sig varm på måste ju vara näsan (okey, kanske högst upp på huvudet också) för det ser ut att kunna krypa in massa kyla runt huvudet, tex vid öronen.
Jag är väldigt intresserad av att sy och en favoritblogg jag ofta läser är Mönsterarkivet. Dom länkar till massa fina mönster (tyvärr lite för mycket stickning och virkning, men måste väl lära mig det en dag också) och idag hittade jag den här bilden.
 | |||||||
| "En värmande riddarhjälm som du kan ha när du bygger snöborg." |
Men enda stället man skulle känna sig varm på måste ju vara näsan (okey, kanske högst upp på huvudet också) för det ser ut att kunna krypa in massa kyla runt huvudet, tex vid öronen.
 |
| Så här ser min lilla plutt ut i sin nya mössa |
Måndagsångest igen
I fredags var det första gången på väldigt länge som jag kände att det var fredag. Man tappar helt ordning på dagarna när man är mammaledig. Men i fredags då gick vi hem från dagis, köpte fina tofflor på stan, köpte god fredagsmat och åkte hem. Precis som en riktig fredag.
Igår började jag få ångest för att måndagen närmade sig. Insåg ganska snabbt att det ju inte blir en vanlig måndag med arbete,utan att ångesten nog kommer från att det är svårt för skruttungen att bli lämnad på dagis. Jag tycker det är skitjobbigt och det roliga med att börja dagis är som bortblåst och det känns bara jobbigt.
Nu har jag iallafall lämnat honom och gått och käkat lunch med min svärmor (som jobbar nära dagis) och suttit i entrén till hennes jobb och läst tidningar. Dagis ringde och berättade att allt gick så bra,han sover middag och jag ska hämta efter det. Skönt!
Hoppas det fortsätter så.
Igår började jag få ångest för att måndagen närmade sig. Insåg ganska snabbt att det ju inte blir en vanlig måndag med arbete,utan att ångesten nog kommer från att det är svårt för skruttungen att bli lämnad på dagis. Jag tycker det är skitjobbigt och det roliga med att börja dagis är som bortblåst och det känns bara jobbigt.
Nu har jag iallafall lämnat honom och gått och käkat lunch med min svärmor (som jobbar nära dagis) och suttit i entrén till hennes jobb och läst tidningar. Dagis ringde och berättade att allt gick så bra,han sover middag och jag ska hämta efter det. Skönt!
Hoppas det fortsätter så.
Published with Blogger-droid v1.6.5
lördag 15 januari 2011
Snickardag!
Igår överraskade jag min sambo när han kom hem med dukat bord, tända ljus och en tre rättersmiddag. Carpaccio till förrätt, senapsgratinerad laxfilé, rotfruktsfräs och charlottenlök och gräslöksås till varmrätt och chokladpudding och vispad grädde till dessert. Han blev väldigt överraskad och väldigt glad och betyget för maten blev "Det här skulle vi kunna bjuda på,så gott var det" och det är ett bra betyg :)
Idag har vi lånat farmor några timmar för att vi ska kunna åka och handla hyllgrejer till våra vägghängda tvskåp (dom ser ut att åka ur skruvålen jag satt upp dom i och det kan sluta illa) och handla virke till att göra elementskydd. Vi har två farliga blomhyllekonsoller som inte gick att få bort när vi målade om. Så dom sticker ut från väggen och nu är alltså tanken att det ska byggas ett elementskydd på där så att de fula elementen döljs och vi får upp lite fint i fönstren. Något bara jag saknar tror jag. Min sambo skulle nog gärna bo med persiennerna nerdragna jämt och var ganska länge omedveten om att vi hade blommor. Tror han fick reda på det efter tre år när vi skulle åka utomlands i två veckor och han frågade vilka blommor jag bestämt med min bror att han skulle vattna när vi var borta. De 14 vi har i fönstren ja.
Sen ska vi på fest!
Idag har vi lånat farmor några timmar för att vi ska kunna åka och handla hyllgrejer till våra vägghängda tvskåp (dom ser ut att åka ur skruvålen jag satt upp dom i och det kan sluta illa) och handla virke till att göra elementskydd. Vi har två farliga blomhyllekonsoller som inte gick att få bort när vi målade om. Så dom sticker ut från väggen och nu är alltså tanken att det ska byggas ett elementskydd på där så att de fula elementen döljs och vi får upp lite fint i fönstren. Något bara jag saknar tror jag. Min sambo skulle nog gärna bo med persiennerna nerdragna jämt och var ganska länge omedveten om att vi hade blommor. Tror han fick reda på det efter tre år när vi skulle åka utomlands i två veckor och han frågade vilka blommor jag bestämt med min bror att han skulle vattna när vi var borta. De 14 vi har i fönstren ja.
Sen ska vi på fest!
onsdag 12 januari 2011
Gay eller gosigt
Min Valdemar är ganska glad i att kramas. Hans farmor har lärt honom att göra det lite på kommando och Valdemar verkar inte ha något emot det. Han gosar det mesta genom att lägga armarna runt dess hals och lägger kinden emot och klämmer åt i en mysig kram. Ibland säger han även: -Mmmmm... efteråt och då kan man ha turen att få sina läppar mötta av världens mest underbara ihopknipna läppar i en gudomlig puss.
Det visade sig häromdagen att A på Valdemars dagis är lika kramig.Och han och Valdemar bestämde sig för att kramas en sväng. A´s pappa berättar då att A är väldigt kramig och jag säger att min är likadan.
- Lite gayigt, säger A´s pappa då, men låt gå för den här gången.
Dagen efter springer A förbi sin pappa som i vanlig ordning står i korridoren och pratar. Händerna har A stadigt placerat på en helrosa sulki som han lagt en rosaklädd docka i och är helnöjd över sitt fina kap och ger ifrån sig glädjetjut. A´s pappa tystnade, men bet ihop och sa inget mer.
Det visade sig häromdagen att A på Valdemars dagis är lika kramig.Och han och Valdemar bestämde sig för att kramas en sväng. A´s pappa berättar då att A är väldigt kramig och jag säger att min är likadan.
- Lite gayigt, säger A´s pappa då, men låt gå för den här gången.
Dagen efter springer A förbi sin pappa som i vanlig ordning står i korridoren och pratar. Händerna har A stadigt placerat på en helrosa sulki som han lagt en rosaklädd docka i och är helnöjd över sitt fina kap och ger ifrån sig glädjetjut. A´s pappa tystnade, men bet ihop och sa inget mer.
Published with Blogger-droid v1.6.5
måndag 10 januari 2011
Helgen
Så var det måndag igen efter en lugn helg, men ändå händelserik.
I fredags kom vår kompis Markus och sov över. Han och hans Linda har flyttat tillbaka till sitt Göteborg,men han hade några tentor och seminarier kvar på universitetet som han kom tillbaka för. Vi käkade sushi,drack vin och åt popcorn till Lets Dance. Valdemar tyckte det var helt fantastiskt och sprang runt soffbordet och dök ner i popcornskålen. Han lyckades även nöjt sno åt sig sin första chokladbit...med likör i. Spelade ingen som helst roll tyckte han. Gott!
På lördagen tog jag med mig mina småkillar (dvs hund och son) och åkte till min bror och hjälpte honom att hänga upp tavlor i hans nyrenoverade lägenhet. Sen stack han och jobbade hockey och Valdemar sov middag i soffan,så jag hann packa upp,plocka iordning och städa hela lägenheten. Min syster fick höra detta och suckade och tyckte att han får för mycket hjälp och aldrig gör något själv. Men jag blev bara glad att han blev så jätteglad eftersom min älskade bror gör allt för mig! Han hjälper mig otroligt mycket,han kör mig ofta,handlar och hjälper mig med hunden. Sällan han säger nej till mig och då känns det bra att få göra något tillbaka.
Vi satte oss på en 30 minuter försenad buss från min bror och åkte mot stan, fick med en annan passagerare hjälpa en mamma och hennes tvillingvagn av bussen (fint med snälla passagerare som hjälper till när dom ser att det behövs, dom är väldigt ovanliga!) och fick knappt komma på bussen igen pga av den bara skulle till torget sen skulle alla bussar ställas in. Det pågick ett underkylt regn och hela Karlstad var isbana och Karlstadbuss ansåg att det var riskfullt att fortsätta köra linjerna. Så jag fick snällt invänta pojkvän på väg mot teater för att få bilnyckeln, för att ringa min fina bror (igen: han säger aldrig nej) och han fick köra hem oss. Vid det här laget var jag så jävla sur (tappade humöret när busschauffören inte berättade för sina passagerare att busslinjerna skulle ställas in, utan jag fick veta när jag gick fram och frågade varför bussen bara skulle gå till torget och sen skvallrade jag till resten av bussen) att jag bestämde mig för att nyttiga livet skulle ha paus och gick förbi godisbutiken och köpte en stor påse lösgodis. När min bror väl hämtade upp oss så var han hungrig och jag va inte sen på en BigMc.
På söndag tog hela lilla familjen en halkig promenad till Konsum och köpte brunchmat, gick vi hem och lagade mat och såg ett avsnitt av HippHipp.Sen stack Jakob och jobbade och jag och Valdemar tog en sväng till min bror för en sista omgång av tavelupphängning. Hann med lite hyllor och lampkrokar också. Kul att vara hemma hos någon annan och fixa. får bestämma så mycket hos min bror också. Han litar på min goda smak. Kvällen rundades av med ett glas rött och Alfiespizza.
Idag har vi varit på dagis. Valdemar var väldigt mycket mer mammig än han var i fredags. Antar att det beror på att det varit helg och han varit borta från dagis i två dagar och att det kan hur som helst bli såna dagar ibland. Fröken Elin tyckte att det vore bra om jag var med vid sångsamlingen och fruktstunden. Och vid lunchen satt alla föräldrar med och åt mat. Min höll dock på att somna vid den 30 minuter försenade måltiden och vi fick bryta mitt i och bege oss hemåt istället. Han somande direkt i vagnen och sov hela vägen hem, en promenad med hunden och medans jag städade inför vårt fikabesök.
Min gamla klasskompis från mellan och högstadiet kom med sin dotter Emma som fyller två år i mars. Emma är ju äldre än Valdemar och definitivt inne i en annan fas. Hon trilskades en hel del, trotsade sin mamma och ville gärna slita sakerna ur Valdemars händer och sa "min" om det mesta. Jag tycker det är jobbigt att se sånt hända mitt barn (har hänt på dagis nu ett par gånger) och får bita mig i tungan för att inte vara för hård mot det andra barnet. Dom är ju trots allt barn och Valdemar måste också lära sig att tåla lite. Duktig är han faktiskt som inte säger något utan han letar snällt upp något annat att leka med. Och charmig är hon den där Emma, trots "terrible twos". Och vi sa naturligtvis ifrån till Emma när hon gjorde så mot Valdemar eftersom hon också måste lära sig.
Nu sover familjen och jag sitter med en öl, blinkar, gäspar och försöker sy ett par tofflor till min fina kompis Ninas son som fyller en månad på onsdag då vi ska hälsa på honom för första gången. Men orken och inspirationen är slut så jag fixar inte ens att bestämma vilka tyger jag ska sy i. Går och lägger mig.
I fredags kom vår kompis Markus och sov över. Han och hans Linda har flyttat tillbaka till sitt Göteborg,men han hade några tentor och seminarier kvar på universitetet som han kom tillbaka för. Vi käkade sushi,drack vin och åt popcorn till Lets Dance. Valdemar tyckte det var helt fantastiskt och sprang runt soffbordet och dök ner i popcornskålen. Han lyckades även nöjt sno åt sig sin första chokladbit...med likör i. Spelade ingen som helst roll tyckte han. Gott!
På lördagen tog jag med mig mina småkillar (dvs hund och son) och åkte till min bror och hjälpte honom att hänga upp tavlor i hans nyrenoverade lägenhet. Sen stack han och jobbade hockey och Valdemar sov middag i soffan,så jag hann packa upp,plocka iordning och städa hela lägenheten. Min syster fick höra detta och suckade och tyckte att han får för mycket hjälp och aldrig gör något själv. Men jag blev bara glad att han blev så jätteglad eftersom min älskade bror gör allt för mig! Han hjälper mig otroligt mycket,han kör mig ofta,handlar och hjälper mig med hunden. Sällan han säger nej till mig och då känns det bra att få göra något tillbaka.
Vi satte oss på en 30 minuter försenad buss från min bror och åkte mot stan, fick med en annan passagerare hjälpa en mamma och hennes tvillingvagn av bussen (fint med snälla passagerare som hjälper till när dom ser att det behövs, dom är väldigt ovanliga!) och fick knappt komma på bussen igen pga av den bara skulle till torget sen skulle alla bussar ställas in. Det pågick ett underkylt regn och hela Karlstad var isbana och Karlstadbuss ansåg att det var riskfullt att fortsätta köra linjerna. Så jag fick snällt invänta pojkvän på väg mot teater för att få bilnyckeln, för att ringa min fina bror (igen: han säger aldrig nej) och han fick köra hem oss. Vid det här laget var jag så jävla sur (tappade humöret när busschauffören inte berättade för sina passagerare att busslinjerna skulle ställas in, utan jag fick veta när jag gick fram och frågade varför bussen bara skulle gå till torget och sen skvallrade jag till resten av bussen) att jag bestämde mig för att nyttiga livet skulle ha paus och gick förbi godisbutiken och köpte en stor påse lösgodis. När min bror väl hämtade upp oss så var han hungrig och jag va inte sen på en BigMc.
På söndag tog hela lilla familjen en halkig promenad till Konsum och köpte brunchmat, gick vi hem och lagade mat och såg ett avsnitt av HippHipp.Sen stack Jakob och jobbade och jag och Valdemar tog en sväng till min bror för en sista omgång av tavelupphängning. Hann med lite hyllor och lampkrokar också. Kul att vara hemma hos någon annan och fixa. får bestämma så mycket hos min bror också. Han litar på min goda smak. Kvällen rundades av med ett glas rött och Alfiespizza.
Idag har vi varit på dagis. Valdemar var väldigt mycket mer mammig än han var i fredags. Antar att det beror på att det varit helg och han varit borta från dagis i två dagar och att det kan hur som helst bli såna dagar ibland. Fröken Elin tyckte att det vore bra om jag var med vid sångsamlingen och fruktstunden. Och vid lunchen satt alla föräldrar med och åt mat. Min höll dock på att somna vid den 30 minuter försenade måltiden och vi fick bryta mitt i och bege oss hemåt istället. Han somande direkt i vagnen och sov hela vägen hem, en promenad med hunden och medans jag städade inför vårt fikabesök.
Min gamla klasskompis från mellan och högstadiet kom med sin dotter Emma som fyller två år i mars. Emma är ju äldre än Valdemar och definitivt inne i en annan fas. Hon trilskades en hel del, trotsade sin mamma och ville gärna slita sakerna ur Valdemars händer och sa "min" om det mesta. Jag tycker det är jobbigt att se sånt hända mitt barn (har hänt på dagis nu ett par gånger) och får bita mig i tungan för att inte vara för hård mot det andra barnet. Dom är ju trots allt barn och Valdemar måste också lära sig att tåla lite. Duktig är han faktiskt som inte säger något utan han letar snällt upp något annat att leka med. Och charmig är hon den där Emma, trots "terrible twos". Och vi sa naturligtvis ifrån till Emma när hon gjorde så mot Valdemar eftersom hon också måste lära sig.
Published with Blogger-droid v1.6.5
onsdag 5 januari 2011
Småfolk is the shit!
 |
| När man är liten och pluttig då behöver man en ledstång i sin egen höjd. Så gulligt så hjärtat hoppar ett extra slag. |
Hellre bra dagis längre bort än dåligt nära.
Published with Blogger-droid v1.6.5
måndag 3 januari 2011
När är man inte längre bebis?
Är det när man börjar dagis?
Idag känns han mer som mitt barn än min bebis.
Oj va kul dagis va! Han gick direkt ifrån oss och lekte själv.
Published with Blogger-droid v1.6.5
Dagispremiär!
Idag är det första inskolningsdagen för Valdemar. I två veckor ska vi vara där med honom (de sista två dagarna ska vi försöka gå iväg) och sen ska det fungera med lämning. Och hämtning! Han kanske tycker det är så kul att han inte vill följa med oss hem. Det hoppas man ju nästan på. Självklart vill man ju att han ska vilja följa med hem, men det vore kul om det inte kändes jobbigt att lämna honom på dagis, att han blir klängig och gråtig och tycker det är jobbigt. Hellre då att det blir svårt att få med honom hem.
Många i vår omgivning uppfattar honom som framåt, social och väldigt lätt att få kontakt med och fröknarna på dagis tyckte att det lät bra och trodde inte det skulle vara några problem.
Min svärmor berättade hur det var när hon första gången lämnade sin dotter på dagis. Hur Johanna just då hade hamnat ensam på en cykel ute på gården och med sorgsen blick följde sin mamma när hon satte sig på cykeln och åkte iväg. Åh, ont i hjärtat!
I torsdags hade jag och min J turen att få gå på date; bio och middag med farmor som barnvakt till dagen därpå. Jag var den som lämnade honom och när vi kom innanför hennes dörr så sträckte hon ut armarna och frågade om han ville komma till henne. Han hoppade över direkt och gav mig snabbt en slängpuss och vinkade hej då. Där stod jag med snopen min och känslan av att vara lite obetydlig. Fast samtidigt glad över att veta att han är i trygga händer, kommer ha väldigt roligt och jag kommer kunna gå på bio och äta mysig middag med min J utan att behöva sitta och tänka på Valdemar hela tiden.
Antar att det kommer vara såna här blandade känslor ett par år framöver...
Vi bor i en sån där fantastisk kommun med framförhållning nada och som tydligen är dom enda som inte förstått att det sedan ett par år tillbaka fötts väldans massa barn, inte bara i vår kommun utan de flesta i Sverige. Detta resulterar alltså i att vi inte fått dagisplatsen vi i tid sökt som ligger 200 m hemifrån. Utan vi ska istället gå på en helt nyöppnad avdelning, för de 14 barn som inte heller fick plats på området,som ligger ca 0,5-1 mil bort. Jag förstår att detta för många inte låter så farligt långt bort, men för mig känns det krångligt långt bort. Jag har nämligen inte skaffat körkort ännu och är ganska ofta ensam hemma med Valdemar och det betyder att vi måste åka två bussar för att komma till dagis. Men det som ändå irriterar mig mest är att kommunen verkar blivit helt tagna på sängen med att det är så många barn som sökt dagisplats. Har dom helt missat att bebisarna ligger i magen i flera månader och sedan är hemma hos sina föräldrar i minst ett år? Dom måste ju på något sätt kunna hålla kontakt med Mvc och Bvc för att veta hur läget ser ut för att kunna vara lite förberedda när barnen hamnar på deras bord. Eller helt enkelt räkna hur många Labanhanddockor dom lagt pengar och energi på att skicka ut till alla nyfödda.
Nu har dom försökt placera ut oss på andra avdelningar i kommunen, men det ser likadant ut överallt och vi hamnar alltså på en helt nyöppnad avdelning i gamla regementets lokaler.
Hoppas det iallafall blir bra för barnen!
Många i vår omgivning uppfattar honom som framåt, social och väldigt lätt att få kontakt med och fröknarna på dagis tyckte att det lät bra och trodde inte det skulle vara några problem.
Min svärmor berättade hur det var när hon första gången lämnade sin dotter på dagis. Hur Johanna just då hade hamnat ensam på en cykel ute på gården och med sorgsen blick följde sin mamma när hon satte sig på cykeln och åkte iväg. Åh, ont i hjärtat!
I torsdags hade jag och min J turen att få gå på date; bio och middag med farmor som barnvakt till dagen därpå. Jag var den som lämnade honom och när vi kom innanför hennes dörr så sträckte hon ut armarna och frågade om han ville komma till henne. Han hoppade över direkt och gav mig snabbt en slängpuss och vinkade hej då. Där stod jag med snopen min och känslan av att vara lite obetydlig. Fast samtidigt glad över att veta att han är i trygga händer, kommer ha väldigt roligt och jag kommer kunna gå på bio och äta mysig middag med min J utan att behöva sitta och tänka på Valdemar hela tiden.
Antar att det kommer vara såna här blandade känslor ett par år framöver...
Vi bor i en sån där fantastisk kommun med framförhållning nada och som tydligen är dom enda som inte förstått att det sedan ett par år tillbaka fötts väldans massa barn, inte bara i vår kommun utan de flesta i Sverige. Detta resulterar alltså i att vi inte fått dagisplatsen vi i tid sökt som ligger 200 m hemifrån. Utan vi ska istället gå på en helt nyöppnad avdelning, för de 14 barn som inte heller fick plats på området,som ligger ca 0,5-1 mil bort. Jag förstår att detta för många inte låter så farligt långt bort, men för mig känns det krångligt långt bort. Jag har nämligen inte skaffat körkort ännu och är ganska ofta ensam hemma med Valdemar och det betyder att vi måste åka två bussar för att komma till dagis. Men det som ändå irriterar mig mest är att kommunen verkar blivit helt tagna på sängen med att det är så många barn som sökt dagisplats. Har dom helt missat att bebisarna ligger i magen i flera månader och sedan är hemma hos sina föräldrar i minst ett år? Dom måste ju på något sätt kunna hålla kontakt med Mvc och Bvc för att veta hur läget ser ut för att kunna vara lite förberedda när barnen hamnar på deras bord. Eller helt enkelt räkna hur många Labanhanddockor dom lagt pengar och energi på att skicka ut till alla nyfödda.
Nu har dom försökt placera ut oss på andra avdelningar i kommunen, men det ser likadant ut överallt och vi hamnar alltså på en helt nyöppnad avdelning i gamla regementets lokaler.
Hoppas det iallafall blir bra för barnen!
lördag 1 januari 2011
Gott Nytt År!!
Nyårsfirandet blev hur bra som helst! Så där skönt avslappnat fast ändå lite party med finkläder, champagne och god mat.
Vi hoppade över tre rättersmiddag och bjöd in våra vänner på knytkalas med tapastema och det var en succé! Det va ostar, parma, scampi och räkor i olika marinader, vitlöksbröd och röror. Supergott!
Tolvslaget firade vi med klarvaken pluttunge under raketregn, med vännerna och champagneglas ute på planen strax utanför vår gata. Tyvärr så blev Valdemar skrämd av raketerna så han och jag fick gå hem och fira själva.
En härlig kväll avslutades med TP och chips.
Valdemar vaknade vid 8 i morse och vi gick ner och hade det dagliga soffmyset med frukostvälling. Jakob kom ner vid 10 och då började både mina och Valdemars ögon gå i kors och strax efter 11 så sov vi som stockar i soffan. Valdemar låg som en liten pluttig bebis på mitt bröst och dreglade och svettades ner min tröja. Jag tycker det är så himla gulligt när bebisar blir så där sovsvettiga i håret. Medan vi sov så var mina andra två killar; Jakob och vovven Tage, på en långpromenad och hade röjt undan nästan all disk från igår.Sånt blir man så himla glad av!
Resten av dagen har vi hängt inne i soffan, förutom en kort pulkapromenad med vovven. Käkat chips och gett popcornmaskinen en andra chans. Blev världens torraste och smaklösaste popcorn ever. Valdemar fick roa sig med att fascineras av känslan när dom rann mellan fingrarna och vad som hände när man vände på skålen. Sen fick jag dammsuga.
Nu blir det fläskfilé och klyftpotatis med min fina sambo som är på väg hem från jobbet.
Vi hoppade över tre rättersmiddag och bjöd in våra vänner på knytkalas med tapastema och det var en succé! Det va ostar, parma, scampi och räkor i olika marinader, vitlöksbröd och röror. Supergott!
Tolvslaget firade vi med klarvaken pluttunge under raketregn, med vännerna och champagneglas ute på planen strax utanför vår gata. Tyvärr så blev Valdemar skrämd av raketerna så han och jag fick gå hem och fira själva.
En härlig kväll avslutades med TP och chips.
Valdemar vaknade vid 8 i morse och vi gick ner och hade det dagliga soffmyset med frukostvälling. Jakob kom ner vid 10 och då började både mina och Valdemars ögon gå i kors och strax efter 11 så sov vi som stockar i soffan. Valdemar låg som en liten pluttig bebis på mitt bröst och dreglade och svettades ner min tröja. Jag tycker det är så himla gulligt när bebisar blir så där sovsvettiga i håret. Medan vi sov så var mina andra två killar; Jakob och vovven Tage, på en långpromenad och hade röjt undan nästan all disk från igår.Sånt blir man så himla glad av!
Resten av dagen har vi hängt inne i soffan, förutom en kort pulkapromenad med vovven. Käkat chips och gett popcornmaskinen en andra chans. Blev världens torraste och smaklösaste popcorn ever. Valdemar fick roa sig med att fascineras av känslan när dom rann mellan fingrarna och vad som hände när man vände på skålen. Sen fick jag dammsuga.
Nu blir det fläskfilé och klyftpotatis med min fina sambo som är på väg hem från jobbet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)