Livet är så orättvist

En sån där blogg som jag bara måste läsa varje dag är Cecilia Blankens. Idag när jag kollade hennes blogg så hittade jag artiklar från Mama under och såg en mamma som hade fått utmärkelsen "Årets hjältemama" och jag blev såklart nyfiken och klickade mig vidare.
Det skulle jag aldrig gjort. Kom till artikeln som handlar om Linda, Lars och deras familj som lever med cancer, den obotliga varianten. Och då hugger det till i mig, det gör så ont. Att läsa att hon har barn. Att tänka att hon snart kommer lämna dom,när vet hon inte men hon kommer bli tvungen. Finns inget bot. Hennes liv kommer snart vara över och hennes små pojkar kommer växa upp utan sin älskade mamma. Dom är så små så dom just nu inte förstår, trots att föräldrarna talar öppet om cancern, och kommer fråga efter sin mamma. Jag ser dom gråta efter sin mamma. Det gör så ont, så ont.

Jag lider så med den stackars starka familjen! Jag vet ju precis hur det känns att ha en mamma som ska dö. Att ha en mamma som är sjuk. Att ha en mamma som hela tiden är borta på morfin och andra starka mediciner. Att ha en mamma som inte klarar av att klä på sig själv längre för att kroppen inte klarar av att bära sig själv. Att se sin mamma tyna bort. Att ta farväl av sin mamma. Att varje gång det händer något fint eller kul i ens liv inte kunna lyfta telefonluren och ringa sin mamma. Att ha så många frågor som man aldrig får svar på. Att inte få dela sina barns uppväxt med deras mormor. Att inte få dela resten av sitt liv med sin mamma. Det gör så ont.
Det gör så ont att ha förlorat sin mamma och speciellt så mycket tidigare än man ska förlora sin mamma. Men det som gör ondast är ändå att mina älskade småsyskon har behövt genomgå det. Livet är inte rättvist när en flicka växer upp med minnen av att mamma bara var sjuk. Min syster var 13 år när mamma efter 8 års sjukdom gick bort. Hon kommer alltså inte ihåg en frisk mamma. Bara en mamma som opereras, går på strålning, tappar ork, mediciner, gråt, som tappar håret, som får åka på månadslånga monsterbehandlingar i Uppsala och bo i karantänrum, som äter så mycket mediciner så hon är helt väck och beter sig konstigt. Min bror som istället för att vara ute och vara full på skolavslutningen, fick sitta i ett rum på sjukhuset, vaka över sin döende mamma och sedan ta farväl av henne för sista gången. Nä, livet är långt ifrån rättvist.
Och det här ska alltså Linda och Lars barn vara med om. Och tänk på alla andra familjer i världen som ska vara med om samma sak. Åh, det gör så ont i mig att veta det! Skulle aldrig läst artikeln eller kollat bloggarna.

Jag är jätteorolig att jag ska få cancer. Spenderar många sömnlösa nätter med att ligga och bygga upp en ångest över att jag kanske har cancer. Och skulle jag ha det så skulle det aldrig gå väl, inte med min tur och min tävlingsinstinkt. Och så mår jag så dåligt! Tänker på min lilla fina son som skulle behöva växa upp utan sin mamma.

Jag och min vackra älskade och saknade mamma.