Dagispremiär!

Idag är det första inskolningsdagen för Valdemar. I två veckor ska vi vara där med honom (de sista två dagarna ska vi försöka gå iväg) och sen ska det fungera med lämning. Och hämtning! Han kanske tycker det är så kul att han inte vill följa med oss hem. Det hoppas man ju nästan på. Självklart vill man ju att han ska vilja följa med hem, men det vore kul om det inte kändes jobbigt att lämna honom på dagis, att han blir klängig och gråtig och tycker det är jobbigt. Hellre då att det blir svårt att få med honom hem.
Många i vår omgivning uppfattar honom som framåt, social och väldigt lätt att få kontakt med och fröknarna på dagis tyckte att det lät bra och trodde inte det skulle vara några problem.
Min svärmor berättade hur det var när hon första gången lämnade sin dotter på dagis. Hur Johanna just då hade hamnat ensam på en cykel ute på gården och med sorgsen blick följde sin mamma när hon satte sig på cykeln och åkte iväg. Åh, ont i hjärtat!
I torsdags hade jag och min J turen att få gå på date; bio och middag med farmor som barnvakt till dagen därpå. Jag var den som lämnade honom och när vi kom innanför hennes dörr så sträckte hon ut armarna och frågade om han ville komma till henne. Han hoppade över direkt och gav mig snabbt en slängpuss och vinkade hej då. Där stod jag med snopen min och känslan av att vara lite obetydlig. Fast samtidigt glad över att veta att han är i trygga händer, kommer ha väldigt roligt och jag kommer kunna gå på bio och äta mysig middag med min J utan att behöva sitta och tänka på Valdemar hela tiden.
Antar att det kommer vara såna här blandade känslor ett par år framöver...

Vi bor i en sån där fantastisk kommun med framförhållning nada och som tydligen är dom enda som inte förstått att det sedan ett par år tillbaka fötts väldans massa barn, inte bara i vår kommun utan de flesta i Sverige. Detta resulterar alltså i att vi inte fått dagisplatsen vi i tid sökt som ligger 200 m hemifrån. Utan vi ska istället gå på en helt nyöppnad avdelning, för de 14 barn som inte heller fick plats på området,som ligger ca 0,5-1 mil bort. Jag förstår att detta för många inte låter så farligt långt bort, men för mig känns det krångligt långt bort. Jag har nämligen inte skaffat körkort ännu och är ganska ofta ensam hemma med Valdemar och det betyder att vi måste åka två bussar för att komma till dagis. Men det som ändå irriterar mig mest är att kommunen verkar blivit helt tagna på sängen med att det är så många barn som sökt dagisplats. Har dom helt missat att bebisarna ligger i magen i flera månader och sedan är hemma hos sina föräldrar i minst ett år? Dom måste ju på något sätt kunna hålla kontakt med Mvc och Bvc för att veta hur läget ser ut för att kunna vara lite förberedda när barnen hamnar på deras bord. Eller helt enkelt räkna hur många Labanhanddockor dom lagt pengar och energi på att skicka ut till alla nyfödda.
Nu har dom försökt placera ut oss på andra avdelningar i kommunen, men det ser likadant ut överallt och vi hamnar alltså på en helt nyöppnad avdelning i gamla regementets lokaler.
Hoppas det iallafall blir bra för barnen!