Anna i radhuset

I tisdags fick vi säga farväl av vår älskade fina familjemedlem Tage och låta honom somna in.

Pga fler och tätare krampanfall så fick Tage läggas in i fredags och där bli medicinerad mot kramperna. Jakob har varit bortrest under de actionfyllda dagarna och hade därmed inte sett i vilket tillstånd lilla vovven var vid och inte heller fått prata med veterinärerna och bildat sig en uppfattning om hur framtiden skulle kunna komma att se ut med Tage hemma hos oss.
Tage låg under observation och skulle göra det under minst helgen, sen skulle vi diskutera hur vi ville gå vidare. Jag bad veterinären ringa Jakob när det var dags för det där dagliga uppdateringssamtalet och i måndags hade dom sin första kontakt. Jakob tog en promenad, tänkte igenom och ringde sedan mig och var väldigt ledsen. Han sa att han kände som mig och att veterinären sagt att Tage och Valdemar aldrig kan lämnas ensamma igen. Men han ville ha ett andra samtal med veterinären efter att han fått tänka lite under dagen. När jag kom hem från jobbet på kvällen så satte vi oss ner och pratade om Tage. Jakob sa då att vi hade en tid dagen efter kl 13 som vi får komma och låta Tage somna in om vi ville och vi var genast överens om att det tyvärr var det bästa.

Dagen efter gick sakta, i snigelfart. Vi försökte skingra våra tankar genom att uträtta ärenden på stan och tog en liten promenad. Den där känslan i kroppen när man vet vad man ska besluta för ett annat liv är fruktansvärd, trots att man gör det för att skona och att det faktiskt är väldigt skönt att djur har den möjligheten att slippa onödigt lidande och får somna in. Jag har sedan tidigare i föregående vecka varit ganska säker på vad jag velat för vår familj och beslutet har varit väldigt enkelt egentligen, men samtidigt väldigt svårt och jag har ju varit med om avlivningar förut och vet hur just det där ögonblicket känns. Så jag har känt såna panikkänslor när jag tänkt på själva stunden då det blir handling av mitt beslut. Vill bara sticka huvudet i sanden och gömma mig för allt. Mycket av detta tror jag också kom av att jag hade dåligt samvete över att jag i och med mitt beslut valde min son framför min älskade hund. Naturligt val, men ändå ger det en så himla dåligt samvete. Något som jag drabbats av tidigare sedan vår son kom till världen och Tage ofta fått tagit ett steg tillbaka och vänta på sin tur i uppmärksamhetskön. Och det har gjort mig så ont.

Klockan närmade sig 13 och vi åkte till veterinären. Fick sitta i väntrummet och vänta med forsande tårar. Måste vara tapper så man inte oroar lilla vovven. Så ropar dom Tages namn och vi får gå allra längst bort i kringlande korridorer till ett kalt rum där dom ber oss sitta ner och vänta på veterinären. Samma veterinär som jag tidigare träffat och som vi hela tiden haft telefonkontakt med kommer in och han förklarar hur allt kommer gå till, vad som kommer ske i Tages kropp, vad som händer sen och vad vi får göra efteråt. Sen hämtar dom Tage och låter oss sitta med honom medan allt förbereds.

När väl vår lilla vovve kommer in i rummet så släpper all ångest, all panik och allt dåligt samvete.
Lilla vovven är smutsig i pälsen (hundar visar när de inte mår bra mycket via pälsen och så har han pga sjuktillståndet inte kunnat tvätta sig), han vinglar, ena bakbenet hänger inte alls med. Han känner igen oss och blir glad att se oss, men det är det enda han orkar med. Hans lilla smutsiga nos pussar oss i ansiktet och han försöker för allt han kan komma upp i mitt knä. Tage var en hund som inte uppskattade påtvingat gosande utan det skulle ske på hans villkor, ville han ha kärlek då kom han och bad om det och ofta genom att hoppa upp med överkroppen i våra knän och där bli gosad. Så även nu. Han satt i mitt knä och vi pussade, klappade och pratade med honom. Vanligtvis när vi hämtat ut honom från veterinären så har han varit rastlös, lite ängslig och liksom med kroppsspråket bett oss skynda på så han fick komma ut från sjukhuset fort som attan. Nu var han lugn, han kollade in rummet lite men var mest nöjd med att prata med oss.
Veterinären kom tillbaka med sin bricka med sprutor och vi gick igenom vad som hänt Tage, vad som hänt senaste dagarna och han sa att han tyckte vi tog rätt beslut. Han berättade att det inte kommit fler krampanfall men att det berodde på den starka medicinering som Tage fick. Men han hade blivit känslig för ljud och det berodde på att tumören växt. Vi såg själva exempel på hur han hade svårt att lokalisera ljud då veterinären kom in genom en dörr och Tage stod vid en annan dörr och kollade efter vart ljudet kom ifrån. Veterinären hann komma in i rummet och stod bakom Tage innan han hade förstått vart ljudet kom ifrån.

Att vi gjorde detta val för att garantera vår sons säkerhet var totalt bortblåst - detta gjorde vi för vår fina Tage. Han hade säkerligen inte långt kvar, men att ta hem honom och låta honom gå på denna starka medicinering tills han dog en naturlig död, det hade varit djurplågeri.
Nu gick det snabbt, han fick somna in fridfullt med sina älskade hos sig och han slapp mer onödigt lidande. Det var det enda rätta för honom och vi gjorde det för hans skull, nu var det Tage som skulle få all uppmärksamhet och få sina behov fyllda. Inget annat alternativ fanns.
Vi kände helt enkelt att detta inte var vår hund, sådär var han inte vår annars pigga och alerta vovve och vi ville minnas honom som den han verkligen var.