Separation

Vi är inne i en riktigt jobbig period med Valdemar. Han tycker separationer som tex lämning vid dagis och hos barnvakt (som alltid är trygga och välkända farmor eller farfar) är jättejobbigt och han blir fruktansvärt ledsen. Det gör så himla ont och vi vet inte riktigt hur vi ska tackla det. På dagis sa de att det var normalt vid den här ålder och att det nog bara är att stå ut och att göra korta lämningar.
Vi tänker att det kanske är en kombination av en sån där berömd fas och att han märker att vi i familjen går igenom en jobbig period med tanke på lilla vovven. Att Tages krampanfall, saknaden, förändrat humör och nedstämdhet hemma gör honom lite orolig.
På dagis beskrivs han som trygg och det vill vi gärna att han ska fortsätta kännas. De säger också att han senaste tiden stannar upp på dagis och längtar efter oss och behöver bli tröstad. Med sig på dagis har han numera alltid sin älskade Titti, som han känner väldig trygghet i. Men mer då? Hur gör vi det bäst för honom?

Valdemar fotar gärna med min kamera. Här är kära Titti och utsikten från syrummet.

Men oftast så fotas det egobilder.