Vaken natt

Herregud.
Satt i arbetsrummet och tycker jag hör lilla vovven tugga på fjärrkontrollen (den har redan byts ut en gång senaste veckan eftersom kastrerad hund tydligen äter vad som helst) och springer in för att skälla på honom. Så ligger han i vår säng och har fått ett krampanfall.
Han tuggar fradga och kravlar runt som när man inte får luft och sträcker sig efter hjälp. Man ser på ögonen att han inte är kontaktbar, fast ändå skriker dom efter hjälp och jag försöker prata med honom, men han bara snurrar runt i sängen. Springer efter mobilen och ringer veterinären som har ett journummer som dom rabblar på telsvaret och det känns omöjligt att komma ihåg och jag får efter två felringningar springa efter papper och penna så jag kan skriva ner. Hela jag skakar och har problem med att knappa rätt på telefonen. När jag tillslut ringer rätt och hör signalen i telefonen så släpper det för Tage och han lägger sig mer stilla, kippar efter luft och är virrig.
Rösten i telefonen känner jag igen, veterinären är jättebra och vi har träffat henne flera gånger förut. Hon lugnar mig, berättar vad jag ska göra och inte göra (tex inte prata med honom och inte klappa honom. Svårt, han är mig väldigt väldigt kär och mår dåligt, då vill man lugna med prat och klapp), svarar på mina frågor och bokar in en kontroll för Tage direkt imorgon bitti. Så nu är det bara att vänta, får försöka sova men det kommer nog bli svårt. Nu har han vankat fram och tillbaka, druckit massa vatten, varit ute och kissat, vankat ännu mer, flåsar som tusan och har nu äntligen fått lite ro så han kan ligga ner och ta igen sig. Han andas tyngre och ligger i en sån ställning som han brukar göra när han vilar. Han följer efter mig och vill vara nära och tittar väldigt frågande på mig.

Vi hade Tages lillebror innan vi fick Tage. Han hette Tyson och blev 5 månader. När han var ca 4 månader så trillade han bara ihop en kväll, fick ett epileptiskt anfall och jag hittade honom på hallgolvet, där han låg och skakade. Han hade kissat och bajsat på sig. Jag ringde veterinären även då och fick komma in dagen efter. Har för mig att han fick två såna anfall den natten. Han vägrade lägga sig, stod hela natten och blängde väldigt obehagligt på mig. Vi fick Tyson undersökt och man hade lite svårt att avgöra vad som var felet med honom, man misstänkte något med hjärtat (det som tex gjorde att han inte kunde lägga sig ner den natten) och vi fick ge honom lugnande mediciner eftersom valpbeteende inte funkade med hans sjukdomstillstånd och en lång promenad var max 100 m. Det var jobbigt. Jobbigt att se den lilla vovven må dåligt, jobbigt att se honom vilja busa men bara fick nej och att droga honom så hans hjärna inte skulle orka med bus och så han slapp klättra på väggarna. Eftersom veterinärerna sökte en förklaring till hans symptom så bestämde vi oss ganska snabbt för att ta emot den hjälp vi fick och fortsätta med det så länge som Tyson inte led (okey att han led av att inte få busa, men det kunde vi medicinera bort tillsvidare, tills de hittat en orsak till hans anfall) och hade chans till livskvalitet. Efter två veckor kom det ytterligare ett anfall. Vi åkte in, dom fick igång lilla vovven och la in honom för observation. Efter ett par dagar så fick han komma hem. Det dröjde ytterligare någon vecka sen upprepades det; han fick kramp/epilepsianfall och vi åkte in med honom en kväll. Veterinärerna förklarade läget för oss. Dom kunde "köra igång" Tyson igen, men han skulle få fler anfall. Så att få liv i honom igen var enbart för vår skull och absolut inte alls för hans. Så vi bestämde oss där och då att det bästa vore att han fick somna in för gott.
Det är fruktansvärt att behöva bestämma en sådan sak, men det har alltid känts 100 % rätt. Vi ville inte att han skulle lida. Vi ville att han skulle ha ett roligt liv, både som valp och vuxen. Att inte få busa funkar inte för en Boxer. Så vi sa adjö till vår lilla valp.

En tid senare ringde vår kennelkontakt och frågade om vi ville ha Tage, en 1-årig busig kille som måste flytta från kenneln pga dödsfall. Vi svarade ja direkt och två veckor senare bodde han hos oss och han har alltid känts som Tyson, som att Tyson aldrig försvann utan han blev Tage. (Tage och Tyson har samma pappa, Theo och det känns kul, speciellt eftersom pappan vunnit fina titlar) Obduktionen på Tyson visade att hjärtats klaffar inte utvecklade sig som de skulle. Han hade aldrig överlevt det.

Myskväll. Kolla lilla tungan som hänger på tork.

 Tyson trillade ner i en skokartong och kunde inte komma upp, så han la sig och tog en tupplur istället

Ibland funderar jag på varför jag bloggar. Det här är ett av skälen. Man pratar av sig.
Tack för att ni lyssnade! God natt och sov gott!