Jo, det är helt sant faktiskt

Jag har ju lite dålig koll på vilka som läser min blogg, men det har kommit fram att det är flera som jag känner "på riktigt" och dom känner ju mig och vet hur jag är. Sen finns det flera som läser och inte vet mer om mig än det jag skriver här så jag tänkte berätta en sak om mig själv och för de som redan känner mig hänvisar jag till inläggets rubrik igen.

Så här är det: jag är en person som inte gillar sport (okey, jag var hästbiten när jag var yngre och saknar fortfarande att rida.) och suckar över hockeyn som nu pågår, vet aldrig om det är VM eller EM och sällan i vilken sport det är. Jag tränar inte (jag provade en gång Aerobics på 90-talet men eftersom jag ärvt min mors koordination och taktkänsla så gick det inte så bra) och gör nästan allt för att slippa springa eller liknande ansträngning. Jag är helt enkelt inte en hurtig människa. Långpromenader med vovven är det jag sträckt mig till och det har sällan varit i powerwalk fart.
Jag var så klart inte vältränad innan Valdemar blev till, men jag har nog bra ämnesomsättning (eller vad det nu kallas) för jag hade absolut inte rätt kropp till den kosten jag då åt, jag borde nog varit tjock. Jag har nämligen aldrig brytt mig om vad jag äter, mat är gott och jag har inte tillräckligt bra självdisciplin så jag orkar banta eller äta enligt dieter...tyvärr. Men så kom Valdemar, kilona (20 st) som jag gick upp under graviditeten bara rasade och snabbt var jag nere på 2-3 kg kvar till startvikten. Startvikten är dock 4 kg mer än min idealvikt för vi hade precis kommit hem från två veckor i Thailand när jag blev gravid och i Thailand serveras det mycket god mat, mycket chips på terrassen på kvällarna och vår lilla springpojke i baren kom gärna ner på stranden med drinkarna, så det var inte värst mycket jag rörde på mig de två veckorna. Vi flyttade till hus när Valdemar var 7 månader och renoverade och höll igång länge och min vikt var ganska stabil. Sen slutade jag amma, renoveringen var färdig och skolan började och därmed satt jag mest still under dagarna. Inte ens ett litet barn att jaga, för han var på dagis. Så jag gick upp mer och mer och den där gamla gummimagen som man får efter graviditeten hänger kvar och det känns som den bara blir större och större och degigare. Bläääää!
Som sagt så äger jag inte så mycket självdisciplin och har tidigare ofta inte orkat bry mig om hur jag ser ut i kroppen, tyckt att jag dugt i alla fall. Men nu är jag riktigt missnöjd. Känner mig äcklig och stor, kläderna passar inte och häcken och magen ser enorma ut tycker jag.

Så jag har bestämt mig för att börja göra något åt det.
Försöka äta bättre. Nu äter jag i och för sig ganska bra eftersom jag alltid äter med Valdemar och är mån om att han inte ska äta massa skräp. Men jag kan bättre när jag är själv, som på lunchen tex och behöver hoppa över snacks och massa godis på kvällarna och när jag pluggar.
Och så ska jag börja träna. Inte gym utan något hemma. Fick låna lite såna där bollar och gummiband av min syster som jag ska försöka kolla upp hur man använder. Och så ska jag försöka ta mig ut och springa.
Jag sprang en sväng igår med vovven. Ingen lång sväng och inte hela tiden, men en början. Usch va jag kände mig stor, tung och flåsig. Kondition finns inte ens i min kropp. Och dåliga skor hade jag, det kanske hade något med det att göra.
Men jag sprang det gjorde jag. Jo, det är helt sant faktiskt.