Jag har skrivit om det förut och menar inget illa, jag älskar självklart min son så att det gör ont, men just nu så är det så jävla jobbigt med honom. Så jobbigt så han får mig att gråta.
Det är det där med att jag aldrig gör något rätt, att han blir arg och bara gråter och lägger sig ner och slår pannan i backen.
Idag tex så fixade vi lite grejer på stan efter dagis. Vi går i två affärer och Valdemar vill bara att jag bär runt på honom. Han vill sitta på min arm och bara åka runt. Han väger strax över 15 kg så det blir så himla tungt efter ett tag. Min rygg klarade graviditeten hur bra som helt och jag har aldrig haft ryggont, trots mitt restaurangjobb de senaste 8-10 åren. Men det är nu den börjar bli helt fucked up. Sen jag måste bära runt på en tjeckisk hela dagarna. Även hemma vill han att jag bär honom. Sätter jag ner honom så blir han förbannad och slänger sig på backen. Så gjorde han såklart i affärerna idag. Mycket påfrestande. Jakob tycker det är väldigt jobbigt och vill gärna hjälpa men det går inte, det är bara mammas arm som går att sitta på.
Jag tog upp detta på Bvc för två veckor sedan och vår sköterska sa att det kan vara sådär och att man får välja sina strider och gå ner på barnets nivå och förklara varför man säger ifrån eller hur man menar. Fick även en jättefin kommentar till ett inlägg här som jag skrev för en tid sen. Bra tips och de gjorde att jag kunde se saken ur ett annat perspektiv och kan agera annorlunda.
Och jag gör som jag fick tips på MEN det hjälper ingey. Lika sur ändå. Lika mycket bära. Lika mycket slag. Lika mycket gråt. Lika mycket huvuddunk i backen. Lika många skallningar på mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte bära runt hela tiden. Jag orkar inte se honom få såna utbrott. Och jag orkar inte med tanken på att han behöver något och jag kan inte kan hjälpa honom. Jag vet inte hur det ska lösas. Vem kan hjälpa mig? Jag tappar all ork för allt. Jag blir ingen skojig mamma såhär.
Vi kan inte sitta och äta för då blir han arg. Han blir arg för att jag lyfter ner honom när han ber mig om det. Han blir arg om jag inte gör det. Han blir arg om vi bådar honom och arg om han inte får vara med och bada.
Tog upp det på dagis. Dom ser ut som frågetecken och säger att han är så mysiga så dom vill ta med honom hem. Farmor vet inte vad jag pratar om. Min sambo har haft flera fina och glada dagar med honom hemma den här veckan. När jag kommer hem blir Valdemar arg igen. Vad gör jag för fel?
På dagis idag så gav han en minishow och visade chockade fröknar hur det kan se ut. Den ena sa att han säkert bara vill ha uppmärksamhet. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge mer uppmärksamhet.
Finns det någon man kan prata med om det här?
Idag kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och tog en springtur med vovven. Lämnade Jakob hemma med honom. Satte på musik i öronen och trotsade både regn och min björnrädsla och sprang bara längre och längre in i Stockfallets djupa skogar.
Kändes bra och jag sprang tom en liten extra sväng.
Det är det där med att jag aldrig gör något rätt, att han blir arg och bara gråter och lägger sig ner och slår pannan i backen.
Idag tex så fixade vi lite grejer på stan efter dagis. Vi går i två affärer och Valdemar vill bara att jag bär runt på honom. Han vill sitta på min arm och bara åka runt. Han väger strax över 15 kg så det blir så himla tungt efter ett tag. Min rygg klarade graviditeten hur bra som helt och jag har aldrig haft ryggont, trots mitt restaurangjobb de senaste 8-10 åren. Men det är nu den börjar bli helt fucked up. Sen jag måste bära runt på en tjeckisk hela dagarna. Även hemma vill han att jag bär honom. Sätter jag ner honom så blir han förbannad och slänger sig på backen. Så gjorde han såklart i affärerna idag. Mycket påfrestande. Jakob tycker det är väldigt jobbigt och vill gärna hjälpa men det går inte, det är bara mammas arm som går att sitta på.
Jag tog upp detta på Bvc för två veckor sedan och vår sköterska sa att det kan vara sådär och att man får välja sina strider och gå ner på barnets nivå och förklara varför man säger ifrån eller hur man menar. Fick även en jättefin kommentar till ett inlägg här som jag skrev för en tid sen. Bra tips och de gjorde att jag kunde se saken ur ett annat perspektiv och kan agera annorlunda.
Och jag gör som jag fick tips på MEN det hjälper ingey. Lika sur ändå. Lika mycket bära. Lika mycket slag. Lika mycket gråt. Lika mycket huvuddunk i backen. Lika många skallningar på mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte bära runt hela tiden. Jag orkar inte se honom få såna utbrott. Och jag orkar inte med tanken på att han behöver något och jag kan inte kan hjälpa honom. Jag vet inte hur det ska lösas. Vem kan hjälpa mig? Jag tappar all ork för allt. Jag blir ingen skojig mamma såhär.
Vi kan inte sitta och äta för då blir han arg. Han blir arg för att jag lyfter ner honom när han ber mig om det. Han blir arg om jag inte gör det. Han blir arg om vi bådar honom och arg om han inte får vara med och bada.
Tog upp det på dagis. Dom ser ut som frågetecken och säger att han är så mysiga så dom vill ta med honom hem. Farmor vet inte vad jag pratar om. Min sambo har haft flera fina och glada dagar med honom hemma den här veckan. När jag kommer hem blir Valdemar arg igen. Vad gör jag för fel?
På dagis idag så gav han en minishow och visade chockade fröknar hur det kan se ut. Den ena sa att han säkert bara vill ha uppmärksamhet. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ge mer uppmärksamhet.
Finns det någon man kan prata med om det här?
Idag kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och tog en springtur med vovven. Lämnade Jakob hemma med honom. Satte på musik i öronen och trotsade både regn och min björnrädsla och sprang bara längre och längre in i Stockfallets djupa skogar.
Kändes bra och jag sprang tom en liten extra sväng.
Det går över. Tyvärr är det nog bara så att man får stå ut och ta det för stunden. Han älskar dig och dom små liven vet inte hur man ska visa det, och det kommer i all dess olika konstiga former. Dom kommer in i olika perioder hela tiden. Har själv 2 barn 2 o 5 år, och det är många gånger man gråtit för sig själv, och känt sig värdelös. Men det är man inte! Man är deras mamma, som dom älskar över allt annat, glöm inte det!!
SvaraRaderaTycker om att du skriver om det. Kan tyvärr inte ge några råd men är ganska säker på en sak. Att det är med dig han beter sig så borde bero på att han är tillräckligt trygg med dig. Inte att han behöver mer uppmärksamhet. Det är väl säkert bara en fas, men ändå skönt att få hjälp under tiden. Kan inte BVC ge lite mer?
SvaraRaderaStor kram
Anonym: Det enda jag kan tänka på är att detta kommer bytas av med trotsåldern.
SvaraRaderaHur länge höll dina barn på så här?
Hanna: Just det du menar om tryggheten sa vår Bvc sköterska och det fick mig till att vända det till något positivt. Fast nu är det sådär tungt igen och jag känner mig bara trött och ledsen på det hela.
Att dagisfröken sa sådär om uppmärksamhet sänkte mig ännu mer. Kände mig ganska värdelös och som att jag bara gnäller på honom. Men jag tycker att jag ganska fritt ska kunna fråga och prata om min son med folk som har hand om honom så stor del av dagen.
Efterlyser uppföljaren på den där fasboken du skrev om för ett tag sen. Läste den när Valdemar var mindre men den går väl bara till v 52 har jag för mig.
Kul att ny telefon och T9 hellre skriver att jag bär runt på en tjeckisk och inte en TJOCKIS. Haha.
SvaraRaderaHej fina du!
SvaraRaderaJag skriver till dig igen och är SÅ JÄKLA GLAD att du skriver om detta. Ärligt talat trodde jag att jag var ensam om detta... Min son är alltså (jag skrev till dig för ett tag sedan, är glad att min kommentar hjälpte, om det var den du menade..) 18 månader och väger 14 kg. Jag. Är. Trött.
Jag bär nästan alltid på honom. Med MIG vägrar han åka vagn. Med MIG hatar han allt vad butiker heter. MIG ropar han efter så fort jag tittar bort...
Vänner med barn i samma ålder tittar medlidsamt på mig när vi är på utflykter och på promenader. Jag bär, svettas och blir SÅ ledsen och arg. Och ändå tror jag ju på det jag gör. Jag vet att han är inne i en enorm separationsfas (det är en vid 16-20 månader som är bedrövlig) och att det enda som hjälper är att tillgodose hans behov.
För mig är det enda som hjälper att fly ett par timmar om dagen. Vi är just nu lediga allihopa i familjen (ovanligt, jag vet), så jag går ut när han sover eller när pappa och son leker. Jag. Måste. Andas.
Jag har börjat se att det vänder nu och vill ge dig samma hopp! DET VÄNDER SNART! Att han är såhär mot dig är den största komplimang som finns att få, det är dig han känner sig tryggast med. Han har råd att vara "jobbig" med dig, för du är hans mamma och älskar honom alltid. Det vet han.
Sunda barn reagerar såhär när de tappar kontrollen, de inser att livet inte kretsar kring dem, att solen inte går upp fast de vill och då protesterar de och försöker återta kontroll...
Kanske låter konstigt, men jag mailar gärna lite fram och tillbaka med dig om detta, om du har lust. Bollar. En trött mamma med ryggproblem till en annan.
This too shall pass.
KRAM!
"Skönt" att höra att det finns fler som har det som vi Charlotte!
SvaraRaderaOch ja, det var din kommentar som jag menade, den hjälpte mig väldigt mycket. Framförallt att få lite extra ork genom att jag kunde förändra mitt sätt att se på hans reaktion.
Gärna mailbollande :) annaceciliatholin@gmail.com
KRAM!