Mammas dag

Vi firar mamma på alla hennes dagar; födelsedag, Mors dag och hennes dödsdag (oj, va det lät...svart...). Vi brukar ses jag, min styvfar, min lillebror och min lillasyster och äta middag och sen åka ut och sätta en blomma på graven. Helst lagar vi mammas bästa maträtt: rullader med Katrinplommon i gräddsås med pressad potatis och harico verte. Det är bland det godaste jag ätit och jag önskade mig alltid den maten på min födelsedag då man ensam fick bestämma vad familjen skulle äta.
Idag var jag och min bror ensamma. Vår syster bor i Oslo och min styvfar åkte på jobb idag vid lunch och blir borta hela helgen. Pga sjukt barn så fick vi åka senare till graven. Vi tog vägen förbi Blomsterlandet och köpte en jättestor ljuvlig rosa Dalia som vi planterade och la ditt ett nytt porslinshjärta. På Mors dag hade vi planterat Snöflingor och en annan lila blomma (som tyvärr bara var grön nu) och längs stenkanten så växte det nu vilda Prästkragar. På vägen dit så sa jag till min bror att det vore fint om vi kunde hitta Rödklöver och Prästkragar och sätta som bukett på graven. Det var de finaste blommor man kunde plocka till mamma.
Sen åkte vi hem till oss och åt Jakobs goda Canneloni med hans mamma och sambo.





Min bror tror jag har ett mycket större behov av att besöka mammas grav än vad jag har. Nu vet inte jag hur ofta han är där faktiskt, kan vara mer än mig eller så är det bara de gånger som vi åker ihop. Jag är där högtidsdagar och mammas dagar.
Vi valde en kyrkogård som ligger lättillgängligt så att alla i familjen lätt kunde ta sig dit på egen hand om man ville det. När mamma gick bort så var ju min syster 13 år och min bror 15, så vi tänkte mycket på att dom skulle kunna ta buss eller cykel dit om dom behövde åka dit och tänka eller prata med mamma. Att det sen är en väldigt vacker kyrka i klassisk svensk stil med vit puts och stenmur, det gör ju inget. Den ligger väldigt mysigt i utkanten av stan och granne med en kohage och ängar på alla sidor om kyrkogården. Väldigt vackert.Jag får ibland dåligt samvete över att jag inte är oftare på graven. Speciellt när man kommer dit och blommorna är förstörda och allt är visset och ser trist ut. Fast samtidigt så vet jag att hon inte velat att jag skulle hänga på hennes grav hela tiden. Och jag tänker på henne varje dag, flera gånger om dagen. Jag vet att hon alltid finns med mig. Jag behöver inte gå till en grav för att känna så. Graven för mig är ett sätt att få lite krama min mamma, ta hand om henne, pyssla om och se till att hon har det fint. Inte för att tänka, ventilera eller så.
Min vän såg hur dåligt jag mådde då mamma dött och köpte en sån fin ask till mig. Hon sa att jag borde samla fina saker där i och öppna och titta på när jag behöver vara nära min mamma. Jag la ner torkade blommor från mammas grav och även lappen från almanackan som jag stirrade på under de timmar vi vakade över mamma. En sån där klassisk almanacka där man river av datumlappen varje dag. 17 juni 2003. Dagen då livet för alltid blev annorlunda. När vi delade mammas saker så fick jag hennes parfym. Den har jag kvar och sprutar ibland ner i burken. Jag ser till att det alltid luktar min mamma i burken.

Så när jag behöver min mamma. När jag blir ledsen. När saknaden blir enorm. När jag får klumpen i halsen. När jag vill skrika rakt ut. När jag vill slå näven i väggen. När jag vill lägga mig under täcket och aldrig mer kliva upp. När jag tänker lyfta luren och ringa och berätta den där glada nyheten för mamma. När jag inte orkar mer. När jag vill ge upp. När jag inte förstår hur det ska gå. För att det gör så ont att leva åtta år utan henne och för att jag vet att jag har så många år kvar att leva...utan henne. Hur överlever man? Hur gör man?
Då lyfter jag på locket och drar ett djupt andetag ner i burken. Och suger in doften av min älskade mamma.
Det hugger alltid till i hjärtat. Doften får mig att inse att det är på riktigt. Att hon aldrig kommer tillbaka. Doften får mig att inse att det var länge sedan jag kände hennes doft, hennes kramar, hennes mjuka kind, hörde hennes röst och såg hennes ansikte.






Jag vet faktiskt inte om burken hjälper mig. Jag tror den gör det. Det känns i alla fall bra att ha mitt eget lilla ställe och att jag kan försvinna bort en sväng där med näsan i burken.