För åtta år sedan men ändå som igår

För åtta år sedan lyste solen över Karlstad. Det var varmt och sådär somrigt som det liksom bara är på en solig examensdag. Jag min bror, min syster och min styvfar sitter i bilen på väg hem från sjukhuset. Där vi precis har lämnat vår mamma. För sista gången.
Min styvpappa gråter. Jag har aldrig hört honom gråta förut. Vi har levt ihop sen jag var 4 år och jag har aldrig hört honom gråta. Eller en gång tidigare. Tidigare idag. När vi åkte från sjukhuset första gången. När jag bestämde att vi visst skulle åka hem och hämta finare kläder till mamma. För jag ville inte att hon skulle begravas i den där slitna urtvättade blå batiktröjan och de där gamla jeansen hon hade på sig när hon åkte in i söndags. Jag har mammas fina kapribyxor och en fin tröja i knät. Jag vet att hon kände sig så fin i dom kläderna. Jag köpte byxorna till henne när jag bodde i Oslo. Hon unnade inte sig själv kläder så ofta, speciellt inte "finkläder". Jag tyckte det var viktigt att hon hade fina kläder i kistan. Det här var sista gången mamma skulle göras fin. Jag minns att jag lägger min hand på min styvpappas hans som tröst. Det har jag heller aldrig gjort förut. Han gråter och jag tröstar. Tänk om mamma såg det här. Tänk om mamma visste att åtta år från den här dagen så är han äntligen som min pappa. Inget mer tjaffs. Inga bråk. Inga hårda ord. Vi är vänner och jag har aldrig haft så mycket pappa som han nu är för mig. Jag vet att hon ser. Hon ser allt jag gör. Uppifrån sitt moln i himlen sitter min alldeles egna skyddsängel och vakar över mig. Hjälper mig i de tuffa val som finns här i livet. Så oerhört långt bort, men ändå alldeles nära.
På något sätt känner jag att jag minns de två senaste dagarna alldeles klart. Fast ändå så minns jag inget alls nästan. Allt är som en enda stor dimma.
Jag minns att min moster ringde och väckte mig runt 10 på måndag morgon. Sa att vi måste skynda oss in till mamma på sjukhuset. Nu går hon bort. Vi hämtade min bror och mötte upp min syster och styvfar på sjukhuset. Vi fick gå in till mamma och säga hej, sen ville läkaren prata med oss. Jag visste vad som skulle hända. Min moster hade berättat. Min lillebror visste också. Jag hade i lördags berättat för honom, när vi stod på en äng och plockade rödklöver och prästkragar till mamma som var på väg hem på permission från sjukhuset, att hans mamma skulle dö snart. Det är det absolut svåraste jag gjort. Jag krossade hans hjärta och hans skulle aldrig bli sig lik igen. Jag ville berätta för min syster men jag klarade inte. Jag hade inte kraft till att krossa även hennes hjärta. Så nu fick hon, min älskade lillasyster, sitta i ett rum på en stol och höra hur en läkare säger till henne att vilken timme som helst så kommer hennes mamma att dö. Jag ångrar det så fruktansvärt. Jag borde berättat för henne, men jag kunde inte. Hon borde fått chansen till att få den där sista riktiga kramen från sin mamma som var ganska klar i huvudet och inte som nu fullproppad i morfin och ångestdämpande.
Vi gick in till mamma och där satt vi och vakade. Höll hennes hand. Lugnade henne. Bad henne somna. Berättade att ingen var arg på henne. Intygade för henne att lillasyster Sara inte alls var arg på henne för att hon skulle dö och inte alls blir frisk som hon lovat henne. Lyssnade på mammas morfinyrande och försökte tolka. Hörde henne gå igenom hela hennes liv. Hörde henne beskriva för oss hur det känns att gå mot slutet. Hennes berg och dalar. Kysste hennes kind. Kramade hennes hand. Berättade att vi var med henne.
Hon kämpade emot. Förstod att om hon skulle somna nu så skulle hon aldrig vakna till liv igen. Vi bad läkaren om smärtstillande och lugnande. Sa farväl och såg vår älskade, underbara, vackra, fina mamma försvinna bort. För alltid.
Efter åtta års kämpande mot cancern. Efter nästan 48 timmars kämpande för att slippa somna för alltid fick hon ge upp. Min starka kämpande mamma. Min förebild.
Ord kan inte beskriva vad jag saknar henne.