En undran

Jag har sedan en tid (ett år ca) blivit lite beroende av att läsa bloggar och i de flesta jag läser så får man sig en tankeställare kring det här hur man uppfostrar sina barn. Många trycker på genustänket och jag tar till mig väldigt mycket av det som skrivs om uppfostran, hur man uttrycker saker och i vilken färg man klär sina barn. Jag anser att jag försöker att inte göra skillnad, klä min son pojkigt eller uppmuntra honom att leka med "pojkleksaker", men jag är dock inte lika "crazy" (förlåt, jag finner egentligen inte rätt ord) som tex Lady Dahmer som verkar kretsa hela livet runt detta. För mig är det lite mer "jobb", jag försöker och jag lär mig, men ännu kommer inte saker riktigt naturligt.

Något som jag ständigt kommer på mig själv med att grubbla på är det här hur jag talar om andra barn till Valdemar. Tex idag så var vi i lekparken och gungade och så kom det ett barn till gungan bredvid och ville gunga. Valdemar blev jätteglad och jag sa: - Titta, va kul, flickan ville också gunga!
Jag tog alltså för givet att hon var en flicka. För jag är uppfostrad att tänka henne som en flicka mycket pga att hon hade rosa skor, lila tights, lila klänning och stora långa lockar. Det jag då funderar på är hur man annars skulle säga det:
- Titta, va kul, barnet ville också gunga!
- Titta, va kul, hen ville också gunga!
- Titta, va kul, den ville också gunga!
Eller kanske till och med säga - Titta, va kul, han ville också gunga! just bara för att lära Valdemar att kläderna inte berättar vad det är för kön på personen i kläderna.

Ju mer jag funderar på alternativen (och hoppas att jag missat ett superbra alternativ som låter perfekt både för att presentera för min Valdemar och även för det andra barnet att bli presenterat på) så känner jag att jag där och då sa det rätt.
Man kan ju såklart fråga barnet eller föräldern vad barnet heter, men det är ju inte alltid tillfället ges för att hinna med det innan man vill säga det man tänkt.

Som sagt: Jag inspireras. Jag funderar. Jag lär mig.