Affektionsvärde

Sen min mamma gick bort så har jag haft himla svårt att göra mig av med saker, att kasta och rensa. Jag är väldigt rädd för den där brytningen, det definitiva, att man aldrig kommer ses igen. Lägger man saken i förrådet eller garderoben så kan man alltid ta fram och titta på den och minnas. Men om man kastar den då är det adjöss för alltid och tänk om jag ångrar mig. Och det har lett till att jag sparat på allt nästan. Inget från min barndom kastas i alla fall. Och såklart inget från Valdemar. Och tyvärr sparas väldigt mycket däremellan också.
I våras gjorde jag dock ett röj i förrådet, det kändes som ett måste. Tog mig i kragen och gick igenom varenda låda vi har där ute och slängde saker som jag innerst inne vet att jag faktiskt kan slänga utan att livet går under.

Men det finns saker som jag aldrig kommer göra mig av med. Saker som inte är ett dugg värdefulla för andra, men som för mig betyder enormt mycket. Mina fotoalbum (i tanken så skulle jag springa in i mitt brinnande hus för att rädda dom och på todo-listan så finns det med att scanna alla bilder och ha dom i säkert förvar) och guldberlocken som mina mamma fick av min pappa på hennes 18-årsdag, som jag sen fick av min mamma när jag fyllde 18 år. Den har under min uppväxt alltid hängt runt min mammas hals. Den är öppningsbar så man kan ha två foton i och "ihåligheten" gör att det blir ett helt underbart ljud när den slår mot halsen tex när man sitter i mammas knä på morgonen och mornar sig, lutad mot mammas axel, medan hon äter frukostmacka och dricker te, och ljudet som blir i berlocken när halsen rör sig är helt ljuvligt. Jag är uppväxt med ljudet. Och det påminner mig för alltid om min vackra mamma. När man saknar mamma så kan man bara röra lite på halsbandet så är hon där. Fint!

Något som jag har med mig hemifrån och som jag också är uppväxt med är dessa tallrikar från Ikea. Jag har fyra stycken (det har säkert funnits fler) och dessa har funnits i säkert minst 28-30 år. Trycket är på några ställen lite slitet, men tallrikarna är absolut inte kantstötta eller något sånt. 28-30 år! Ibland får man kvalitet på Ikea hörrni! Om jag ska äta paj eller glass eller något sådant hemma så måste jag äta på dom. Det har jag alltid gjort. Så även de senaste dagarna då jag varit sjuk. Äppelpaj, på äpplen från min styvfars trädgård, med vaniljsås. Gott!