Att glömma bort vem man är

Jag läste för en tid sedan på en blogg där bloggaren skrev ett inlägg om sin bästa vän och just varför hon var hennes bästa vän, hon skrev en massa fina saker som dom gör och har tillsammans och avslutade inlägget med att det bästa med hennes bästis var ändå att trots att hon fått barn så har hon inte glömt vem hon är.

Det där slutet provocerar mig och jag har inte kunnat sluta fundera på blogginlägget.
Jag skulle säkert räknas som en sån där som glömt vem jag är efter att jag fått barn. Skulle säkert också räknas som en sån där som "inte har något liv längre" (som det finns folk som säger). Mina dygn kretsar till största del runt min son och jag gör inte så mycket utan honom.
Man funderar ju lite på vad den här bästisen gör som visar att hon fortfarande har koll på vem hon är. Det första jag tänker på att denna bloggerska med singelliv kan mena är att bästisen fortfarande är ute på krogen. Kanske hon också gör saker impulsivt fortfarande. Det är två saker som jag tycker ändrades markant efter att man blev förälder. Jag är väldigt sällan på krogen eller fest överhuvudtaget numera. Jag kan heller inte sticka ner på stan och ta en fika bara sådär för mitt liv kräver mer planering numera.
Vad mer kan hon mena att man glömmer efter att man fått barn?
Jag behöver väl kanske inte förklara att jag är nöjd med mitt nya liv och mitt nya jag? Att prioritera hemmakvällar. Att ha en liten person som är chef och styr mesta delen av mitt liv. Att hellre vara vaken en tidig söndagmorgon och må prima, gosandes i soffan med en liten gullunge än att ligga utslagen, bakfull i sängen halva söndagen. Att hellre hänga i lekparken på eftermiddagarna än hänga på stan, fikandes.

Jag förstår att alla kanske inte vill göra det här, alla vill inte ha barn och familj. Alla vill inte bo i hus med kombi, vovve och hänga i sommarstugan på helgerna. Och det är fine. För mig är det här livet ett naturligt steg i mitt liv, men så är det naturligtvis inte för alla. Och det är just det här med utvecklingen av personer som jag hänger upp mig vid när jag inte kan släppa blogginlägget. För när bestäms det vem man är? Vilket steg i utvecklingen ska man hålla fast vid? För alla utvecklas väl? Oavsett barn eller inte?

Är det hur jag var när jag var 10 som är jag? När jag var 15? När jag var 25? När är jag just jag?
Jag vet att jag "förlorat" vänner sedan jag skaffade familj. Det blir lite automatiskt så tycker jag, att man umgås med vänner som är i samma situation som en själv. Det blir med mindre barn enklare tycker jag och även om man inte är i mitt i det här med barn så umgås man väl med folk som är lika en själv?
Jag har i alla fall alltid haft det så och jag hoppas att de vänner jag lekte med Barbie med inte är arga för att jag "glömde bort vem jag är" och gick vidare. Eller stallkompisarna vid 10 års åldern. Eller puppylovetiden med första "riktiga" kärleken och vännerna då. Eller första fyllan kompisarna. Eller gymnasievännerna. Eller första arbetskamraterna. Eller party varje helg som singel-vännerna. Eller är ihop på riktigt-vännerna. Eller parkväll med middag och vin-vännerna (okey, detta sysslar vi en hel del med fortfarande). Tappade jag mitt riktiga jag där någonstans? Missade jag det? Är det någon tid jag bör gå tillbaka till för just då var jag mitt sanna jag?

Eller är det just nu, Mamma Anna, som är mitt riktiga jag? Jag har i alla fall som jag ser det både gamla och nya vänner i mitt liv. Jag har vänner som jag går ut med och jag har vänner jag tar en fika med. Jag kan även göra det sista nämnda både med och utan min son. Mamma Anna kommer jag vara resten av mitt liv, det kommer inte att ändra sig, men det jaget kommer ändra sig. Jag kommer bli Mamma Anna med en större son, förhoppningsvis Mamma Anna med flera barn, Mamma Anna som har barn som kan vara hemma ensam, Mamma Anna som har tonårsbarn som man inte kan lämnas ensamma hemma, Mamma Anna som har nästan vuxna barn och Mamma Anna kan då tex resa, gå ut eller liknande saker mer impulsivt, Mamma Anna som har utflugna barn och Mamma Anna och hennes man Pappa Jakob kanske är ute och reser, springer på Harrys eller gör va fasen dom vill. Jag kommer hela livet att vara Anna, men i olika stadier för just så är livet.

Jag vet att tjejen som skrev inlägget är runt 25 år och jag tycker nog faktiskt att när man ska leva tills man är runt 80 år så är det väl himla tråkigt om ditt jag, den du verkligen är, bestäms när du är runt 25 år? När du sen lever de resterande 55 åren och gör något du inte skulle gjort som 25-åring, då har du glömt vem du verkligen är.