Jakob kom hem från jobbresa i söndags kväll.
Igår var en vanlig dag med dagis, skola och kontoret. Efter allt detta så åt vi middag, nattade barnet och kollade lite på tv. Men här skiljer sig sen kvällen mot en för mig vanlig kväll: vi plockade tillsammans upp i huset, diskade, gick med vovven, slängde soporna, fixade med tvätten och sen gick sen och lade oss. Vi bestämde att eftersom farfar och Mia ska sitta hemma hos oss och vara barnvakter när vi jobbar så skulle det vara fint och städat så dom slapp sitta hela kvällen i en svinstia. Och innan vi somnade så fördelade vi upp morgondagens todo: Jakob lämnar på dagis och jag dammsuger hemma. Bra deal tyckte alla. Så vi steg upp och fixade frukost, Jakob gjorde sig i ordning och jag började som vanligt stressa upp mig för att jag hade så lite tid på mig att fixa hunden, dammsugning och duscha och göra mig själv i ordning innan jobbet. Och så händer det där fantastiska när man är helt förberedd på att man snart kommer stå där ensam och stressad (han slänger väl in barnet på dagis på vägen till sitt jobb) för att man inte sagt ifrån och han inte fattat något själv: han kopplar vovven och gör alla tre färdiga för att gå till dagis. För honom var det helt självklart att han skulle ta med sig vovven på en promenad till och från dagis, trots att vovven inte var en uppdelad arbetsuppgift, eftersom jag skulle dammsuga och hade ont om tid.
Älska att vara två hemma!
Ibland fattar jag inte hur jag pallar ensam. Och så tänker jag på att om ca tre veckor så sticker han på julturné och kommer vara borta mer eller mindre i en månad. Han åker på eftermiddagen på Valdemars födelsedag. Förmiddagen kommer bestå av ballonger, tårta, skratt och glädje. Eftermiddagen kommer bara vara dyster med gråt i halsen. Usch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar