Små rosa moln...

Som jag tidigare skrev så äter Valdemar väldigt dåligt och i förrgår när jag kom hem så hade min vän Malin skrivit på Facebookchatten om det. Hennes son har tydligen blivit precis likadan och han har tidigare varit världens matvrak utan botten,så nu var hon såklart orolig.
Vi började igår smsa lite om det och kom fram till att våra barn var lika på flera sätt tex med maten och humöret. Jag berättade för henne att Valdemar just nu är väldigt jobbig, han blir vansinnig om han inte får som han vill, gnäller mest hela tiden känns det som och vill helst att man bara ska bära honom hela dagarna. Jag anser att jag har väldigt mycket tålamod, men just gnäll har jag inget till övers för och som jag skrev till Malin så blir det väldigt jobbigt de dagar då han gnäller, gnäller och gnäller och sen ska han sova och då sover han oroligt, vaknar och skriker och är otröstlig och sen upp på morgonen för att gnälla,gnälla och gnälla. Då blir man ganska trött. Självklart förstår jag att barn gnäller (antagligen får jag tillbaka för hur jag var mot min mamma som liten, dvs världens gnälligaste unge), att dom blir ledsna och har dåliga dagar precis som alla andra. Visst är det så, men man kan väl ändå bli less?
Eller är dom där som jag och Malin kom in på att prata om, de som verkar sväva på rosa moln och aldrig nämner något om jobbiga, gnälliga ungar, verkligen glada och har det toppen jämt och ständigt? Dom måste väl också ha dåliga dagar? Dom blir väl också less? Eller tänker dom bara: barn är barn och så här är det vissa dagar och så biter dom ihop och bakar leende en sats med kanelbullar? Eller ljuger dom ihop något pluttipluttit i statusen, men känner egentligen för att öppna dörren och sätta ut ungen i snödrivan utanför?
Nu har jag inte gjort någon jätteresearch i hur folk beskriver sina dagar, utan utgår mest från det jag får läsa på folks status på Facebook.
Vi kände både Malin och jag att det var skönt att få höra att fler hade det som vi båda känt oss ensamma med att ha,eller iallfall jag. Jag har länge (sen min svacka innan jul där jag nästan gav upp, tappade all fysisk och psykisk ork och all glädje) trott att jag var ensam om att ha ett sånt här barn. Funderat på om han är konstig eller om det är jag som är konstig och svag? Inga av mina svärföräldrar känner igen det jag säger om min son, så är han inte med dom. När vi träffat andra så är han helst fantastisk och han får ofta beröm för att vara duktig och snäll. Men hemma kan han kännas som ett monster ibland.
Men så är det väl typiskt också, att man kan bete sig som man vill med sin mamma, att man försöker styra henne på ett speciellt vis. Och så har säker bristen på mat ihop med aktiviteten på dagis att göra med humöret: klart han tappar ork om han inte får energi och då blir man ju sur, det känner ju vem som helst igen sig i.

Han den där surisen

Lite positivt i det här inlägget: både i torsdags och i fredags när vi hämtat plutten på dagis så har fröknarna varit superglada och berättat att han ätit en portion mat under lunchen. Wiiiihooooo!!!
Och Valdemars föräldrar har varit i kontakt med Bvc och sen åkte dom till affären och köpte massa gott (inte godis, utan nyttigt gott) att försöka få i honom i kombination med hur Bvc Gro tyckte att vi skulle göra.
Hoppas hoppas!!