I måndags när jag jobbade så fick jag beröm av min arbetskamrat. Han sa:
- Va fin du är idag Anna. Du ser så smal ut.
- Tack, va snällt, svarar jag och känner att jag blir väldigt glad.
- Ja, annat var det förra veckan, säger han, då såg du ut... Och så blåser han upp kinderna sådär som man gör när man ska likna en tjock.
Kul. Idag har vi förövrigt haft samtal på jobbet med temat: "Kulturkrock" och "Så är du artig/kommenterar folk utan att såra - i Sverige vs i Kurdistan". Vet att en person fattade i alla fall. Så himla trött på allt tjat om vikt som pågår på jobbet. Det är liksom inte så att mina kollegor ser ut som fotomodeller. En ser tom ut som en Barbapappa...
Och på tal om den där kurrande magen...den kurrar egentligen väldigt sällan. Bara när en malande föreläsare tystnar och frågar om någon har frågor på det han just talat om. Då. -Mmmmrrrrrrrrööööömmmmmmbbbbbboooooogggggguuuurrrrrrrrrggggggggg.
Tycker det är pinsamt. Och såhär har det alltid varit. Och då köpte jag ändå en macka innan föreläsningen och åt i förebyggande syfte, eftersom jag visste att detta skulle hända annars. Men nä, fick bli blodröd i ansiktet och gömma mig i frisyren ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar